alltså. ibland önskar man att man vore en bortskämd skitunge som ett par av sina före detta vänner. att man fick pengar då och då av sina föräldrar utan att lyfta på arslet. nu är det självklart inte så utan jag lever på mitt studiebidrag varje månad, och får sällan extra pengar av mina föräldrar om vi inte kommer överens över något. jag är bortskämd till en viss del, fick en systemkamera i julklapp och ska få hultsfredbiljett i födelsedagspresent. det är jag tacksam för. men ibland önskar man bara att man hade en extra tusenlapp lite då och då.

jag ska självfallet inte klaga över hur fattig jag är osv, jag vet att det finns människor som har det mycket värre. pengar leder till lycka, vad man än säger. hade jag inte haft några pengar hade jag inte kunnat åka till min älskade pojkvän och göra diverse saker. men det som irriterar mig mest just nu med att inte ha pengar är att inte kunna gå på spelningar.

i år har jag varit på två spelningar, det var my american heart och the blackout i malmö och panic at the disco i stockholm. i slutet på maj kommer silverstein till göteborg och jag ska förhoppningsvis se dem då. något som fick mig att flippa lite idag är att the used kommer till west coast riot den 26 juni. biljetten kostar nästan 600 kr, och det är inte direkt värt att betala det för att endast se dem. missade the used förra året när jag var i usa istället för i sverige. enligt rykten kommer plain white t's till stockholm i augusti, och det finns ett flertal festivaler med band som jag inte hade tackat nej till att se, men ekonomin tillåter nog endast hultsfred.

pengar är lycka, inte pengarna i sig, man blir väl inte direkt lycklig av att bada i ett hav av bakteriesprudlande sedlar. däremot så leder upplevelser till lycka, och utan pengar kan man inte uppleva saker. man kan inte resa till usa och köra roadtrip all over och bara fota, man kan inte åka vart man vill för att se band man lyssnat på i åratal, man kan inte träffa vem man vill när man vill, hur mycket man än vill det. det finns så mycket saker som man kan göra för pengar som bidrar till lycka. personer kan inte köpas för pengar, det är oftast personer som bidrar till lyckan, men för att träffa de personerna behöver man både sedlar och mynt.

var förövrigt nere på allum idag och inhandlade lite saker. lovely.

fyfan vad allt är jobbigt.
jag går bara sönder.

det nationella provet gick nog helt okej, jag skrev ungefär 5 sidor,
och det fick bli lite som det blev. mitt betyg hänger ändå inte på det,
vilket är otroligt skönt - slipper man onödig stress och press.
sen var det medieproduktion och vi kunde inte göra något alls,
på grund av glömska töser, men det gör inte så mycket.

sen gick jag hem. jag orkade inte med både matte och gympa,
kändes ganska onödigt faktiskt. imorgon är det resursdag,
vilket betyder ledighet aka plugga och köpa vårjacka typ.

fick förövrigt vg+ på min tv-nyhetsanalys, go me!! stolt är jag.

snart blir det akupunktur.. orkar inte åka in till staaaaan.

det är söndag, sista dagen på veckan.
imorgon är det måndag, skolhelvete igen.

jag vet inte riktigt varför, men ångesten har en tendens att kicka in sista dagen på veckan. det är väl för att man hela tiden har varit så upptagen med att gå i skolan eller göra annat, och att man äntligen på söndagen inte har något att göra. något som borde uppskattas, fast inte av mig. jag har egentligen en mängd saker att göra, men när tankarna börjar flyga från en ände till en annan så kickar ångesten in. och jag känner inget annat än uppgivenhet, som om allt är onödigt, som om det inte spelar någon roll. jag skiter i att plugga samhäll trots att rapporten ska in på onsdag, får bli att skriva på tisdag. det enda jag möjligtvis ska göra är att förbereda mig mentalt inför provet imorgon, som jag verkar ha en sån undermedveten ångest för.

jag hatar söndagar.
jag orkar inte leva på söndagar.

Jorden håller på att gå under i takt med att minutvisaren på klockan rör sig, och det är dags att göra något åt det! Temperaturer sjunker och stiger, det är vinter i april och höst i december, och visst är vi i Sverige vana vid en grådaskig sommar och blir mer än överlyckliga då stolen står högt i skyn, men det är inte bara positivt. Över storstäder ligger tunga moln med avgaser, de tidigare gigantiska isarna smälter - big deal, tänker vissa - vattennivån kommer att stiga, flera miljoner människor kommer att mista sina hem. Isbjörnar håller redan på att dö på grund av det, de är fast ute på stora oändliga hav och orkar inte simma utan drunknar. Vi i i-länder tänker inte tillräckligt mycket på miljön som vi borde, det är faktiskt vi som är de stora miljöbovarna. I u-länderna har alltid varit torka, men bristen på vatten växer sig bara större och större medan vi här hemma köper vatten på flaska och använder onödiga resurser. Det kommer inte att drabba oss värst - åh, vilken tur, kanske någon tänker, men flera miljoner människor kommer att dö, vare sig det är av vattenbrist, svält, naturkatastroferna som ökar i takt med koldioxidutsläppen, eller något annat ännu värre. 

Som om det inte vore nog i dagens läge, folk med sjukligt dåliga arbetsförhållanden, stora företag som betalar ut små löner, säljer sina produkter billigare än de som är producerade av invånarna i landet, coca cola som är billigare än vatten. Jag kan inte göra annat än att skämmas, makthavare som flyger sina privatplan överallt, George W Bush som minst sagt är dum i huvudet, och som får sitta på president-tronen i två perioder, jag är sjukt glad att det snart är val igen och att det förhoppningsvis blir en färgad eller en kvinna som tar över tronen efter den mer eller mindre efterblivna företrädaren, man kan bara hoppas att amerikanerna för en gång skull använder det som finns bakom pannan och inte röstar på en vit äldre man med vinst i sikte. Vi behöver en stark makthavare för USA, någon som kan ta viktiga beslut och göra rätt - någon som kan få alla att skriva på Kyoto-avtalet, någon som kan ta ställning och rädda världen. Trots allt är USA en av de två stormakterna som är skyldiga till att världen håller på att gå under, Kina gör väl inte heller sitt bästa. Jag är så arg på alla som har makten att göra något men som sitter med tummen i arslet och väntar på bättre tider. Det är dags att agera nu!

I smyg är jag miljöaktivist, jag är inte särskilt utbildad eller med i någon organisation - trots att jag kanske borde, med tanke på mitt engagemang. Ända sedan naturkunskapen i femman har jag varit som frälst, vår lärare predikade om miljöbilar och vi vann energispaningen med vår välarbetade plansch. Det har gått några år sedan dess, men mitt intresse för miljön brinner fortfarande. Jag har tjatat på både mamma och pappa om att de ska köpa en miljöbil - och det blir snart sant. Jag tjatar på att de ska släcka efter sig när de lämnar ett rum, och gör de inte det - så släcker jag och ger dem sedan en liten utskällning. Jag har sagt att de ska köpa kravmärkt och ekologiskt, producerat så nära som möjligt och mitt hjärta hoppade ett glädjeskutt när jag hörde på nyheterna att de ska börja klimatmärka mat - vi får väl se hur det fungerar. Vi sätter inte på diskmaskinen förrän den är full, samma med tvättmaskinen. Den enda som duschar lite för länge i familjen är jag, men jag försöker så gott det går. Alla burkar och flaskor blir pantade, och alla sopor, batterier, kartonger och diverse får ett tillfälligt hem på återvinningscentralen. Jag drar ut laddare som inte används och vi har laddningsbara batterier. Det finns så himla mycket som man kan göra, småsaker som inte tar speciellt mycket tid alls, men det är alldeles för få som faktiskt gör det. Det borde vara ett krav för alla människor att se Al Gore's film En Obekväm Sanning, vi måste få vuxna att öppna ögonen och vi unga måste bli mer engagerade. Makthavarna måste bli mer engagerade och ta ställning, alla partier borde ha miljö i fokus och inte vara såna kapitalister med sikte på pengar.

Det finns så mycket vi kan göra, mitt tips till er är att göra småsaker, släcka lampan när du lämnar rummet, låt inte vatten stå och rinna i onödan, åk buss istället för att bli skjutsad - eller om det är kort avstånd - gå eller cykla! Sluta köp vatten på flaska och lägg in en plastflaska i kylen med kranvatten. Släng skräp i papperskorgen! Många bäckar små. De flesta av oss lever som om vi skulle ha 3 jordklot till - men det har vi inte.

Det är dags att ta ställning, det är dags att rädda världen.

låten är officiellt fast i mitt huvud! och befinner sig inne på ipoden som ligger på laddning. hade tänkt dra ut någon gång vid fyra kanske, ta mig en hälsosam promenad. jag behöver det. innan dess ska jag försöka lokalisera en lite starkare värktablett - för jag har lagom ont i magen. borde plugga idag, men vi får se vart orken befinner sig efter promenaden. intervjun på universeum var pepp och jag tog på en majsorm, trots att jag är lite rädd för ormar.

det jobbigaste med att gå ut och gå/jogga är enligt mig alla saker som man borde ha med sig. vattenflaska, nycklar och ipoden, möjligtvis mobilen och ett busskort ifall att! egentligen vill man ha med sig kamera också ifall man skulle stöta på något trevligt. därför är det lite skönare med gym, men jag kanske tar mig ett pass där till helgen och springer av mig lite kalorier. jag får se hur jag gör!

trots att debatten om homosexuella och deras rättigheter till adoption och giftemål, sakta men säkert, har tonats ner, och hela uppståndelsen kring allt som har med det att göra börjar försvinna ut ur sanden, så finns det fortfarande ett alldeles för stort antal okunniga och trångsynta idioter här i världen.

jag har en tendens att titta på mtv då rastlösheten börjar springa upp och ner för benen, och program som made, x-effect och next är ganska underhållande. för bara någon vecka sen så tittade jag på next, och blev nästan förvånad över att de inte bara har med människor med hetero-läggning, utan även de bi/homosexuella. även idag på x-effect var det två par homosexuella som är med. det är starkt av mtv att bryta sig ur mönstret av heteronormen.

på livskunskapen idag pratade vi om kärlek, vi fick skriva upp ord på tavlan som förknippades med kärlek, och efter ett tag skrev vår lärare "homosexuell" över ordet kärlek, och frågade om det var detsamma. till min stora förvåning så tyckte ingen i gruppen - inte ens killarna, att det var någon skillnad, och de till och med tyckte att orden "mod" och "stolthet" skulle läggas till. imponerande. hörde senare från min klasskompis som var med i den andra gruppen att där, där hade det blivit små protester från käftar som sprutade testosteron. tragiskt, det är nästan så att man tycker synd om dem. enda skälet till "hat" mot diverse folkgrupper, baserat främst på sexuell läggning - handlar om rädsla, okunskap och trångsynthet. man tycker att folk som snart får komma in på krogen och ta körkort, borde ha lärt sig ett och annat under sin uppväxt. men tydligen inte.

vi började klockan 9 imorse, vilket var skönt, släpade mig upp vid halv 8 och stack sen iväg till skolan. jag har skolkat en lektion under de senaste tre veckorna. det kanske inte är så imponerande, men jag har varit riktigt nere och min kärlek till skolan existerar inte. lite duktigt kan man tycka i alla fall.

det var resursdag idag, och de flesta var lediga, förutom vi som blev inkallade till att ha livskunskap. en ytterst seg dag må jag säga. fanns väl några helt okej stunder, men i längden - nja, hade hellre velat vara ledig. men närvaro, som närvaro. man insåg, eller ja, snarare stärkte sin uppfattning om hur omogna killarna verkligen är. alla fyller arton, om de inte redan har gjort det, och ändå beter dem sig som.. jag vet inte vad. finns väl några få fall, där de har växt upp, men som sagt - de är få!

just nu sitter jag här, framför en datorskärm, när solen skiner ute på den blåa himlen. jag har huvudvärk/migrän, ska ta mig en tablett var det tänkt och äta något - för jag är förbaskat hungrig. blir kanske en promenad idag om jag känner för det.

heidoheido.

åhja! jag tog mig ut och promenerade i rask takt i ungefär en timma. sjukligt härligt må jag säga. solen steker i ansiktet och jag blir inte förvånad om fräknarna blir synligare för var dag som passerar, fåglarna kvittrar och en känsla av frid sjunker sakta in. blommor av alla dess slag börjar synas i rabatterna, fast här är det väl vitsipporna som har övertaget medan en och en annan maskros sticker upp i ogräset. men det är ju bara tecken på att våren verkligen är här! och jag ser fram emot att gå ut och fota då gräset blivit lite grönare, himlen lite blåare och då marken skimrar i alla regnbågens färger.

känns bra att ha varit ute och rört på mig, måste bli mer av det den kommande framtiden. ska ingenstans i helgen, på grund av bristande planering av vissa, så kanske att jag tar en tripp ut och går varje dag fram tills den första maj, om vädret tillåter! vårkänslor sprudlar och varvas av med den sjukliga oron och ångesten, men just nu funkar det helt okej! (bortsett från att jag har ganska så mycket ont i mina trasiga knän)

i wanna be a skinny bitch

programmet är slut, tv:n slocknar genom ett tryck på knappen. jag vet att jag borde göra annat än att slösa bort tid på att kolla på tv, att kolla på dr phil. men jag blev berörd, så som jag oftast brukar bli när det är något som ligger nära hjärtat. det kändes aktuellt och nästan behövt, att sitta bänkad framför den digitala boxen, och bara andas ut.

dagens program handlade om bråk i familjer, mellan tonåringar och föräldrar. en familj satt i dr phil's studio i trä med blåa detaljer. sonen, som var en ganska söt kille på sjutton år, satt och berättade hur han kände, och stundtals önskade jag att jag kunde kliva in och bara krama honom. säga att jag vet hur det är, kanske inte i samma utsträckning, men jag vet hur det är att bråka med sin mamma. att ständigt behöva flytta på sig för att inte hamna i kläm, för att inte göra något större än vad som behövs och för att bara kunna få lite utrymme.

det är sjukt, riktigt sjukt, jag tror inte att allt är som det borde vara. jag vet att allt inte är som det borde vara. jag påstår inte att jag har det dåligt, jag påstår inte att jag har det bra, jag vet att det finns barn och ungdomar som sitter i värre positioner än vad jag gör, som har mer problem än vad jag har och som mår psykiskt sämre än vad jag gör. men jag måste få ut det här, jag orkar inte gå och bära på hur mycket som helst;

jag vet inte om jag avskyr dig, eller om jag hatar dig, eller om allt bara är fel och att det är så att jag inte kan hitta en enda anledning till varför jag skulle ge dig tummen upp på något område. jag vet en sak, och det är att jag inte klarar av att vara i din närvaro. så fort jag kommer innanför dörren, eller så fort du kliver över tröskeln, så spricker allt. jag vet inte heller varför det är så, men det är så det är. jag vill gömma mig, fly härifrån och bara isolera mig från dig. din blotta närvaro stör mig. jag hatar att du är så jävla falsk, att du ena stunden skriker som om domedagen var kommen och att du i nästa stund pratar som om ingenting hade hänt. och vem är det som får ta skiten? jag. tidigare var det väl min syster också, innan hon skaffade jobb och kunde fly bort. jag vill fly bort, fast ganska många mil till. jag klarar inte av att vara i samma hus, i samma kommun, i samma stad, i samma län, i samma land som du. och det handlar inte om att vara rebellisk, att försöka hitta någon form av självständighet och att utforska vildmarken - det handlar om att få andas, om att få utrymme, att få leva.

aldrig har jag kunnat prata med dig, jag har aldrig haft en konversation med dig, fylld med känslor, jag är full av känslor som behöver komma ut men jag har ingen att prata med. jag har aldrig pratat med min syster om sådant, jag har aldrig pratat med min mamma om sådant, och jag vill inte lägga den bördan på min pappa. den jag älskar mest i världen, den som försöker, den som bryr sig och den som verkligen ser mig.

tillfällena är få, det är sällan som jag sitter vid samma middagsbord - sanningen är att jag försöker undvika det, för att jag vet vad som komma skall, det är sällan som vi pratar om viktiga saker, saker som betyder, jag har aldrig pratat kärlek med dig, du har aldrig brytt dig om att prata med mig om viktiga saker. ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika, se om du hör mig, på riktigt. jag vet inte vad felet är med dig, jag tror inte att du är så falsk som jag har sett dig vara, något gick väl bara fel. men jag är trött på att allting ska vara fel. jag har så mycket ilska som jag vill ta ut på dig, jag vill skrika att du är ful och fet och fyrtio, och att du inte duger någonting till, och att pappa förtjänar någon bättre, någon som inte drar ner honom. det är ilskan som talar. jag vill skrika att jag är trött på dina skal, jag är trött på att du gömmer sarkastiska kommentarer om andra i dina samtal med ett leende. du snackar så jävla mycket skit. och jag är trött på det. jag önskar att andra kunde se det jag ser. känner du dig misslyckad? är det därför du håller på som du gör? slänger kommentarer om hur andra borde leva, hur de ska styra upp sina liv när det är du som är misslyckad. när det är du som försöker banta med coca cola light och viktväktarna och all jävla skit. det är du som är misslyckad.

du ser mig inte ens längre, jag tror att du gjorde det ett tag, för många år sen. men du ser mig inte längre, jag tror inte ens att du anstränger dig. jag vet inte om du vill se mig. du försöker köpa kärlek, du försöker fjäska dig in hos andra, hos mig. du köper saker som jag aldrig skulle ta på mig, som jag aldrig skulle vilja äga, för du vet inte vem jag är. du känner mig inte, du ser mig inte. inte ens när jag skickar dig till kina med bilder och en lista på saker som du ska kolla efter, så ser du mig. jag börjar undra om jag ens betyder lika mycket som jag borde göra.

jag hatar att du får mig att känna mig värdelös, ständigt får du mig att känna mig värdelös, genom saker du säger och genom saker du gör. du är en av anledningarna till varför jag ibland känner för att ta den enkla vägen ut. du är en av anledningarna till varför jag vill skrika och gråta, och jag gör det, men du hör inte. du hör inte när jag gråter, du hör inte mina rop på hjälp, du vill skicka mig till bup så att de kan skriva ut en jävla massa preparat som jag ska stoppa i mig - för då löser sig allting, då blir allting bra. jag minns att du sa att det var mitt val, sen vill du tvinga mig. du tror att man löser problem genomatt stoppa i sig preparat som ibland bara gör det värre - och du vägrar lyssna på det jag har att säga. de senaste månaderna har det varit annorlunda, jag har försökt att dölja mitt psykiska tillstånd, jag stänger in mig i badrummet, i bastun, och gråter och kippar efter andan med en handduk för munnen. jag vet vad du kommer att säga, jag vet att du vill skicka tillbaka mig till bup och låta de skriva upp vad jag ska stoppa i mig. jag vet att min syster har varit på den vägen och jag vet att jag inte vill dit.

jag blev nästan chockad av det jag hörde på utvecklingssamtalet, trots att jag sitter och gråter framför både lärare och dig, och pappa, så har du antingen slutat se eller så förtränger du sanningen. du säger att jag är stressad, att jag pressar mig sjävl till det yttersta och att det är därför jag mår dåligt. du säger att migränen är anledningen till varför jag stannar hemma, och visst, många gånger är det migränen som har övertaget - men det är sällan migränen kommer ensam. jag fattar inte hur man kan vara så blind för något som borde vara så uppenbart. jag mår dåligt, jag mår sinnessjukt dåligt. jag vet inte hur länge jag kan klara mer och jag har känt såhär i några år nu. jag har känt mig hjälplös, ensam och ignorerad. jag kan inte göra det här på egen hand. jag kan inte göra det i den här miljön.

jag hatar att du får mig att känna mig så värdelös, och jag hatar att du aldrig säger förlåt. inte en endaste gång.

jag började att skriva på ett inlägg här, om vikt och ideal och sånt där. men jag kan inte riktigt ta på mig det förrän imorgon tror jag. ska försöka skriva och skriva om, så att det blir på riktigt. och inte bara massa tankar utan någon som helst sammanhållning. så imorgon, eller senast denna veckan i alla fall, så kommer ett inlägg om ideal, komplex och vikt. det blir nog en hel del sådana, ska försöka att inte tjata ut det dock - hur det nu ska gå till.

men just nu kan jag inte ta på mig ansvaret för att skriva ett sådant inlägg med grund. jag känner hur ångesten stiger i takt med siffrorna på vågen.

jag kan inte sluta skriva. jag kan inte sluta skriva. jag kan inte sluta skriva.

idag på meditation och stresshanteringen så tog vår lärare upp något som de kallar för boreout - motsvarigheten till burnout ungefär. om man kan lida av de båda så gör jag nog det, jag är uttråkad av det som måste göras och det som måste göras är alldeles för mycket för att jag ska kunna klara av det utan att mer eller mindre gå in i väggen. men det jag tänkte ta upp och faktiskt skriva om, var att han läste en sorts dikt för oss, skriven av någon tant. den handlade om stress och hur man skulle hinna med precis allting.

något som jag kände igen mig i, till en viss del. dikten var främst riktad mot de vuxna, att man skulle ha tid med att jobba och städa osv. you know the drill, allt som man förväntas göra som vuxen människa. men jag känner ändå igen mig i att försöka göra allt på den lilla tid som man har. 24 timmar går det på ett dygn, det är meningen att man ska sova kanske 8-9 timmar av dem - något som jag absolut inte gör, i alla fall inte på skoldagar. man ska ha tid att ta sig till gymmet på ett ca 1 timmas långt träningspass, några gånger i veckan. självklart ska man gå runt ca 6-8 timmar i skolan och sedan när man kommer hem måste man hinna med att äta - och har man otur så måste man ha tid att laga maten, som ska vara nyttig och näringsrik. helst ska man ha sallad till också, då blir det som bäst. efter att man har ätit upp maten - i lugn och ro, så ska man kanske göra läxor. något som kan ta hur mycket och hur lite tid som helst beroende på vad det är man behöver göra och hur effektivt man gör det. när man är klar med att ha gjort allt fint och prydligt ska man se till att det inte ser ut som ett bombnedslag på rummet, man kanske ska ta sig ett mellanmål för att hålla blodsockernivån stabil. inte nog med det, man ska ha tid att hålla på med sina fritidsintressen och självklart umgås med sina vänner och kanske sin partner om man har någon.

glömde jag bort att skriva att man skulle andas?

det jag försöker få fram är hur sjutton folk tror att man ska kunna hålla uppe ett sådant liv, och samtidigt slappna av. hur man ska kunna vara lycklig trots att man antagligen behöver stressa igenom allt och ha scheman hit och dit på allting som man måste göra.

jag känner ångest för att jag inte kan vara en sån människa. för att jag inte kan disponera min tid så som jag kanske vill och framför allt kanske behöver. just nu ser mina dagar ut såhär: sova max 6 timmar, släpa sig upp, göra iordning sig och kanske äta frukost om man hinner, åka buss, vara i skolan, komma hem, äta, sitta här, kolla på tv/serier, göra läxor - ifall jag orkar. och sen sova igen. jag har inte umgåtts med någon sedan charlie var här, eller sedan jag var i falkenberg. jag har varken tid eller ork, och jag tror inte att någon annan har tid eller ork för mig heller. allt är bara kaos.

trots att våren är tätt inpå och fåglarna kvittrar i solskenet bland blommor som börjar slå ut, så känner jag ingenting annat än panik, oro och ångest. allt känns bara tyngre och tyngre ju mer tid som går. när man trodde att man kanske äntligen skulle kunna hantera skolan så får man reda på att man har minst x antal prov och inlämningar kvar att göra inom de kommande 2 månaderna. samtidigt som man ska orka leva och ha ett liv.

i'm just trying to figure it out, how to handle it all.

såg nyss en bildkommentar på myspace, från en person som brukade betyda ganska mycket. någon som jag kunde prata med och som jag hade känslor för. någon som mer eller mindre krossade mitt hjärta tillslut. låter väl mer dramatiskt än vad det faktiskt är. tänk hur annorlunda allt kunde ha blivit, om en sak inte hade inträffat.

jag tror på ödet, jag tror att det som händer ska hända, inte för att någon gud eller övermakt sitter och bestämmer, utan för att det helt enkelt är så. det som händer, det händer och det kan man inte göra något åt. sedan att man kan justera en del och faktiskt göra ganska många egna val är något både bra och dåligt. men in the end, så är det ändå ödet.

som att hitta kärlek på en sida som man blev medlem på för nästan 3 år sen, att just vid det tillfället ska gå rätt, vad är oddsen? att man får sitt hjärta krossat och att andra saker händer som leder till nya möjligheter. jag är tacksam för det som har hänt, jag är tacksam för charlie. och även om det finns alldeles för många dåliga saker i mitt liv, så antar jag att det finns någon form av syfte med det hela. trots att man sällan tänker så.

charlie <3

orden ligger fortfarande kvar i mitt huvud, studsar fram och tillbaka och vet nog inte riktigt vart det ska ta vägen. kom till skolan 8 imorse och hade meditiation och stresshantering, en skön kurs faktiskt. vi mediterade med kroppen i fokus, och allt kändes bara tungt. en boll fylld av oro och ångest flyter runt inne i magen på mig. det är lite skrämmande att meditera, i alla fall när man kommer i kontakt med såna känslor. och kan jag inte riktigt tänka på annat än den där bollen som flyter runt.

tungt, deprimerande, oroligt och ångestfyllt. så känns det att vara jag.

och så var det äntligen dags, jag har funderat på det här länge - att starta en blogg, en ny blogg det vill säga. har haft ett konto här ett tag, första bloggen fungerade inte riktigt. sen dess har jag startat två nya bloggar, en på blogspot och en på tjejsajten. den förstnämnda är personligt inriktad och fylld med tankar och känslor och den andra är en modeblogg.

jag är en tänkare. jag tänker alldeles för mycket på allting. och det bästa att göra är att skriva av sig, något som jag tänkte göra i den här bloggen. skriva om det mesta som rör omvärlden, allt från miljöproblem till vadvetjag! så, vi får helt enkelt se hur det går :)