jag kan inte sluta skriva. jag kan inte sluta skriva. jag kan inte sluta skriva.

idag på meditation och stresshanteringen så tog vår lärare upp något som de kallar för boreout - motsvarigheten till burnout ungefär. om man kan lida av de båda så gör jag nog det, jag är uttråkad av det som måste göras och det som måste göras är alldeles för mycket för att jag ska kunna klara av det utan att mer eller mindre gå in i väggen. men det jag tänkte ta upp och faktiskt skriva om, var att han läste en sorts dikt för oss, skriven av någon tant. den handlade om stress och hur man skulle hinna med precis allting.

något som jag kände igen mig i, till en viss del. dikten var främst riktad mot de vuxna, att man skulle ha tid med att jobba och städa osv. you know the drill, allt som man förväntas göra som vuxen människa. men jag känner ändå igen mig i att försöka göra allt på den lilla tid som man har. 24 timmar går det på ett dygn, det är meningen att man ska sova kanske 8-9 timmar av dem - något som jag absolut inte gör, i alla fall inte på skoldagar. man ska ha tid att ta sig till gymmet på ett ca 1 timmas långt träningspass, några gånger i veckan. självklart ska man gå runt ca 6-8 timmar i skolan och sedan när man kommer hem måste man hinna med att äta - och har man otur så måste man ha tid att laga maten, som ska vara nyttig och näringsrik. helst ska man ha sallad till också, då blir det som bäst. efter att man har ätit upp maten - i lugn och ro, så ska man kanske göra läxor. något som kan ta hur mycket och hur lite tid som helst beroende på vad det är man behöver göra och hur effektivt man gör det. när man är klar med att ha gjort allt fint och prydligt ska man se till att det inte ser ut som ett bombnedslag på rummet, man kanske ska ta sig ett mellanmål för att hålla blodsockernivån stabil. inte nog med det, man ska ha tid att hålla på med sina fritidsintressen och självklart umgås med sina vänner och kanske sin partner om man har någon.

glömde jag bort att skriva att man skulle andas?

det jag försöker få fram är hur sjutton folk tror att man ska kunna hålla uppe ett sådant liv, och samtidigt slappna av. hur man ska kunna vara lycklig trots att man antagligen behöver stressa igenom allt och ha scheman hit och dit på allting som man måste göra.

jag känner ångest för att jag inte kan vara en sån människa. för att jag inte kan disponera min tid så som jag kanske vill och framför allt kanske behöver. just nu ser mina dagar ut såhär: sova max 6 timmar, släpa sig upp, göra iordning sig och kanske äta frukost om man hinner, åka buss, vara i skolan, komma hem, äta, sitta här, kolla på tv/serier, göra läxor - ifall jag orkar. och sen sova igen. jag har inte umgåtts med någon sedan charlie var här, eller sedan jag var i falkenberg. jag har varken tid eller ork, och jag tror inte att någon annan har tid eller ork för mig heller. allt är bara kaos.

trots att våren är tätt inpå och fåglarna kvittrar i solskenet bland blommor som börjar slå ut, så känner jag ingenting annat än panik, oro och ångest. allt känns bara tyngre och tyngre ju mer tid som går. när man trodde att man kanske äntligen skulle kunna hantera skolan så får man reda på att man har minst x antal prov och inlämningar kvar att göra inom de kommande 2 månaderna. samtidigt som man ska orka leva och ha ett liv.

i'm just trying to figure it out, how to handle it all.