tankarna slutar aldrig att framkalla ångest i mig.
jag är fortfarande lika passiv som innan.

det är som om jag går runt i en vaken koma, det är inte jag i världen utan det är jag och världen. jag är inte beroende av något som händer, det berör mig inte. det känns som om jag har gått in i väggen, och om det nu inte är fallet, så kan jag nästan garantera att det blir fallet om.. jag vet inte hur länge min kropp klarar det.

allt som jag har känt av de senaste dagarna då tankarna tagit över är rastlöshet. det kryper i hela kroppen och jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag får klaustrofobi i min egna kropp, jag blir rädd för att vara ensam med mig själv och med mina tankar. jag vet inte vart jag ska ta vägen. som i fredags på indvalet, jag fick nästan panik. panik av att sitta och vara så instängd, att försöka fokusera på sin egna kropp och vad som händer - rastlösheten och tankarna tog över och jag klarade inte av att göra det. det enda som kom upp i mitt huvud var "när tar det slut? när får jag öppna ögonen?", man blir nästan rädd för sig själv.

jag blir så rastlös och tömd på allt som är i närheten av ork. jag orkar inte göra saker längre. jag orkar inte gå upp på morgonen, jag orkar inte klä på mig, jag orkar inte sminka mig, jag orkar inte fixa håret, jag orkar inte äta, jag orkar inte duscha, jag orkar inte ta mig till skolan, jag orkar inte sitta igenom en hel skoldag, jag orkar inte komma hem, jag orkar inte göra läxor, jag orkar inte göra det jag behöver göra, det jag måste göra. jag är helt slutkörd. jag orkar inte ens bry mig.

det känns som om jag blir uppäten på insidan av all ångest.
och ska jag vara ärlig, så vet jag inte hur jag ska hantera det,
eller hur långt man faktiskt klarar av att gå.