oh herregud..

.. jag vet inte rktigt vart jag ska börja.

det är ju verkligen ingen nyhet att jag tänker alldeles för mycket för att det ska vara bra för min psykiska hälsa. efter en tågresa blir det hela inte speciellt mycket bättre, då man sitter och antecknar frenetiskt på sin mobil och sparar i utgående mappen i väntan på att man ska få komma hem och skriva av sig.

"ju närmre man kommer slutstationen, desto mer växer ångesten innuti. hem ljuva hem, spelar ingen roll, för tryggheten är inte ens så nära att man kan känna av den. det är mer en form av önsketänkande för att man hoppas på så mycket som aldrig kommer att bli av."

trots att jag flyr till mitt rum så fort jag öppnar ytterdörren, så finner jag ingen trygghet här heller. isåfall en sorts önskad trygghet, en inbillad trygghet, att om jag är här bakom en stängd dörr med persienner neddragna, så kan ingen göra illa mig, ingenting kan rubba mig. men så är det självklart inte. man försöker inbilla sig saker, för att försöka må bra, men det går inte. när jag släcker ljuset på nätterna för att försöka få john blund att komma på besök, så växer bara en oro i mig. jag blir panikslagen av mörkret och ibland sover jag till och med, med tänd lampa för att ingenting ska skada mig. jag sover med armarna tätt omkring min nalle som jag har haft sen jag var liten. en trygghet som man håller sig kvar vid, trots att allt bara är en inbillning.

varje litet ljud får öronen på helspänn, får hjärtat att dunka snabbare, får ögonen att flacka över rummets yta. hur kan man vara så rädd, i sitt egna hus?

kommentarer
Postat av: Anonym

Jag upplever det också så...

2008-04-17 @ 20:20:08

give me some love:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0