ni förstår inte.
hur dåligt jag mår.
i vilken utsträckning det är i.
ni antar att det har med migrän att göra, ni antar att jag ställer för höga krav på mig själv, och att det är därför jag mår som jag gör. ni antar ingenting annat. ni tror inte att det ligger ännu djupare än så. ni brukar inte ens fråga, och de gångerna ni frågar så vet jag inte. det finns ingen dialog. och ni bryr er knappt om att den inte finns.
här hemma börjar jag ge upp, ni hör inte mina rop på hjälp, ni ser mig inte längre, bara pappa lägger märke till mig de få gångerna jag mår som jag gör, och då jag inte gömmer mig. mamma bryr sig knappt, hon skickar pappa efter mig. allt är bara jobbigt. trots oändliga ångestattacker, så hör ni inte, så ser ni inte. det spelar ingen roll längre. jag vet inte hur länge man ska orka. jag vet inte hur länge jag kan orka. jag vet att jag behöver hjälp, men jag vet inte vart jag ska få den.
i skolan märker de. men de brukar inte göra så mycket mer än att märka, de frågar, frågor som inte ger några svar. påpekar att jag borde prata med kurator, något som inte händer, något som jag inte vill ska hända. en kurator kan inte göra mig något friskare, något bättre. varje gång de frågar får de samma svar, och med tiden ändras det inte.
jag syns inte. jag hörs inte. jag finns inte.
Vet du, även om du känner att du verkligen inte vill prata med skolkuratorn så tycker jag att du ska prova det. Jag känner många som varit ytterst tveksamma till att kontakta skolkuratorn men tillslut har de inte orkat mer och spelat på sista kortet, och det har hjälpt. Nästan varje person har varit glad att den tagot steget att våga prata med kuratorn, och om inte annat, så har du i alla fall försökt.
En kurator kan inte göra särskilt mycket nej, men av egen erfarenhet kan jag säga att det är grymt skönt att få träffa någon en gång i veckan där du får prata hur mycket om dig själv du vill, utan att behöva ta hänsyn till att ställa frågor tillbaka, utan att behöva sätta andra framför dig själv. Ett bollplank att bolla idéer och tankar med, och även om det inte leder någonvart så känns det skönt att få ur sig det, genom att prata istället för att skriva.
Om du någonsin skulle känna att du vill prata med en okänd (det kan vara lättare ibland) så är jag frivillig!
Nästa gång du ser mig i skolan så hugg tag i mig så ska jag krama dig, om det är sol så sätter jag mig ute med dig nånstans så får du prata av dig :) Jag finns alltid :*
