.. jag håller på att krascha.

som en våg kom det över mig, plötsligt och utan förvarning, tårar börjar bränna bakom ögonlocken och pressar sig ut från tårkanalerna för att strömma ner för mina kinder. jag är inte stabil på något plan, humörsvängningar som kommer och går lite som de vill, mest för att jag verkligen inte orkar mer. det är så det känns, all ork rinner ut i samma flod som tårarna och hamnar i ett hav långt, långt borta. och jag vet inte hur man tar sig dit, till havet, där man kan återhämta sig, där man kan finna orken igen.

just nu vill jag bara gråta, gråta i timtals och hoppas på att ångesten följer med de salta tårarna som lämnar spår efter sig i mascaran under ögat. innerst inne vet jag att det inte är så, att det inte fungerar så, även om man önskade. ångesten sitter kvar och samlar krafter tillsammans med oron, samlar krafter så att det tillslut kommer att explodera. det kommer att explodera i mig, och ett stort moln av rester kommer att finnas kvar över mig, jag tror inte ens att ångesten kommer att försvinna då heller. det gör den aldrig.

stressen sitter kvar i magen och vill ta sig upp i strupen, jag vill bara förtränga den, låtsas som om att den inte existerar. syns den inte, så finns den inte. och överraskning, så fungerar det inte heller. jag vet bara inte hur länge jag orkar hålla uppe allt, hur länge jag kan låtsas att vara någorlunda stabil och slippa piller av alla former. jag behöver vila, jag vet inte hur länge, men jag behöver vila. inte för att det kommer hända på cirka två månader, minst, om ens någonsin. skolan tar livet av mig, tar tiden av mig, tar orken av mig. jag kan inte hantera det, men jag måste.

jag vill bara kunna andas.