skulle jag tro. jag vet inte hur jag mår just nu. skulle väl kunna bryta ihop vilken sekund som helst. det suger att må dåligt, att inte veta varför man gör det, särskilt när man verkligen inte kan veta när det plötsligt attackerar en. suck. ibland önskar jag bara att jag kunde vara en sån som höll tyst om saker, le även de dagar då man mår åt helvete. för då slipper man lägga så mycket på alla andra. jag känner mig som en börda för alla i min närhet. för att jag mår dåligt.

och alla jävla ideal och komplex, äter upp mig på insidan. jag önskar att man bara kunde ta sig ett titt i spegeln, säga att man faktiskt duger precis som man är - det jag predikade om på brandtalet i retoriken i slutet på ettan, en jävla massa bullshit som jag inte ens tror på själv, men som låter bra i andras öron - att man är skapad på ett visst sätt, att man ser ut på ett visst sätt och inte kan göra någonting direkt åt det. att man ska vara glad för att man lever, har tak över huvudet och mat på bordet. som idealen förr, var man tjock så var man åtråvärd - då hade man pengar. nu präglas tidningsomslag av underviktiga modeller och kändisar som tar heroin hit och dit. jag vill känna att jag duger som jag är, titta mig i spegeln och vara nöjd. tänka att "det ska vara gôtt och leva" och att det inte spelar någon roll hur jag ser ut för att jag har folk i min närhet som accepterar mig för den jag är.

så fungerar inte livet, inte mitt liv. jag är för hjärntvättad av all reklam och alla bilder på supersmala kändisar som man sett under hela sin uppväxt. en sjuhelsike massa bilder, som påverkar en även om man inte vill, omedvetet. jag vill kunna gå med stolthet i ryggen, en äkta stolthet, och inte bara den där fejkade, som man pillar dit för att folk ska tro att man är någon.

jag borde nog sova. och hoppas på att tankarna är borta imorgon.