programmet är slut, tv:n slocknar genom ett tryck på knappen. jag vet att jag borde göra annat än att slösa bort tid på att kolla på tv, att kolla på dr phil. men jag blev berörd, så som jag oftast brukar bli när det är något som ligger nära hjärtat. det kändes aktuellt och nästan behövt, att sitta bänkad framför den digitala boxen, och bara andas ut.

dagens program handlade om bråk i familjer, mellan tonåringar och föräldrar. en familj satt i dr phil's studio i trä med blåa detaljer. sonen, som var en ganska söt kille på sjutton år, satt och berättade hur han kände, och stundtals önskade jag att jag kunde kliva in och bara krama honom. säga att jag vet hur det är, kanske inte i samma utsträckning, men jag vet hur det är att bråka med sin mamma. att ständigt behöva flytta på sig för att inte hamna i kläm, för att inte göra något större än vad som behövs och för att bara kunna få lite utrymme.

det är sjukt, riktigt sjukt, jag tror inte att allt är som det borde vara. jag vet att allt inte är som det borde vara. jag påstår inte att jag har det dåligt, jag påstår inte att jag har det bra, jag vet att det finns barn och ungdomar som sitter i värre positioner än vad jag gör, som har mer problem än vad jag har och som mår psykiskt sämre än vad jag gör. men jag måste få ut det här, jag orkar inte gå och bära på hur mycket som helst;

jag vet inte om jag avskyr dig, eller om jag hatar dig, eller om allt bara är fel och att det är så att jag inte kan hitta en enda anledning till varför jag skulle ge dig tummen upp på något område. jag vet en sak, och det är att jag inte klarar av att vara i din närvaro. så fort jag kommer innanför dörren, eller så fort du kliver över tröskeln, så spricker allt. jag vet inte heller varför det är så, men det är så det är. jag vill gömma mig, fly härifrån och bara isolera mig från dig. din blotta närvaro stör mig. jag hatar att du är så jävla falsk, att du ena stunden skriker som om domedagen var kommen och att du i nästa stund pratar som om ingenting hade hänt. och vem är det som får ta skiten? jag. tidigare var det väl min syster också, innan hon skaffade jobb och kunde fly bort. jag vill fly bort, fast ganska många mil till. jag klarar inte av att vara i samma hus, i samma kommun, i samma stad, i samma län, i samma land som du. och det handlar inte om att vara rebellisk, att försöka hitta någon form av självständighet och att utforska vildmarken - det handlar om att få andas, om att få utrymme, att få leva.

aldrig har jag kunnat prata med dig, jag har aldrig haft en konversation med dig, fylld med känslor, jag är full av känslor som behöver komma ut men jag har ingen att prata med. jag har aldrig pratat med min syster om sådant, jag har aldrig pratat med min mamma om sådant, och jag vill inte lägga den bördan på min pappa. den jag älskar mest i världen, den som försöker, den som bryr sig och den som verkligen ser mig.

tillfällena är få, det är sällan som jag sitter vid samma middagsbord - sanningen är att jag försöker undvika det, för att jag vet vad som komma skall, det är sällan som vi pratar om viktiga saker, saker som betyder, jag har aldrig pratat kärlek med dig, du har aldrig brytt dig om att prata med mig om viktiga saker. ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika, se om du hör mig, på riktigt. jag vet inte vad felet är med dig, jag tror inte att du är så falsk som jag har sett dig vara, något gick väl bara fel. men jag är trött på att allting ska vara fel. jag har så mycket ilska som jag vill ta ut på dig, jag vill skrika att du är ful och fet och fyrtio, och att du inte duger någonting till, och att pappa förtjänar någon bättre, någon som inte drar ner honom. det är ilskan som talar. jag vill skrika att jag är trött på dina skal, jag är trött på att du gömmer sarkastiska kommentarer om andra i dina samtal med ett leende. du snackar så jävla mycket skit. och jag är trött på det. jag önskar att andra kunde se det jag ser. känner du dig misslyckad? är det därför du håller på som du gör? slänger kommentarer om hur andra borde leva, hur de ska styra upp sina liv när det är du som är misslyckad. när det är du som försöker banta med coca cola light och viktväktarna och all jävla skit. det är du som är misslyckad.

du ser mig inte ens längre, jag tror att du gjorde det ett tag, för många år sen. men du ser mig inte längre, jag tror inte ens att du anstränger dig. jag vet inte om du vill se mig. du försöker köpa kärlek, du försöker fjäska dig in hos andra, hos mig. du köper saker som jag aldrig skulle ta på mig, som jag aldrig skulle vilja äga, för du vet inte vem jag är. du känner mig inte, du ser mig inte. inte ens när jag skickar dig till kina med bilder och en lista på saker som du ska kolla efter, så ser du mig. jag börjar undra om jag ens betyder lika mycket som jag borde göra.

jag hatar att du får mig att känna mig värdelös, ständigt får du mig att känna mig värdelös, genom saker du säger och genom saker du gör. du är en av anledningarna till varför jag ibland känner för att ta den enkla vägen ut. du är en av anledningarna till varför jag vill skrika och gråta, och jag gör det, men du hör inte. du hör inte när jag gråter, du hör inte mina rop på hjälp, du vill skicka mig till bup så att de kan skriva ut en jävla massa preparat som jag ska stoppa i mig - för då löser sig allting, då blir allting bra. jag minns att du sa att det var mitt val, sen vill du tvinga mig. du tror att man löser problem genomatt stoppa i sig preparat som ibland bara gör det värre - och du vägrar lyssna på det jag har att säga. de senaste månaderna har det varit annorlunda, jag har försökt att dölja mitt psykiska tillstånd, jag stänger in mig i badrummet, i bastun, och gråter och kippar efter andan med en handduk för munnen. jag vet vad du kommer att säga, jag vet att du vill skicka tillbaka mig till bup och låta de skriva upp vad jag ska stoppa i mig. jag vet att min syster har varit på den vägen och jag vet att jag inte vill dit.

jag blev nästan chockad av det jag hörde på utvecklingssamtalet, trots att jag sitter och gråter framför både lärare och dig, och pappa, så har du antingen slutat se eller så förtränger du sanningen. du säger att jag är stressad, att jag pressar mig sjävl till det yttersta och att det är därför jag mår dåligt. du säger att migränen är anledningen till varför jag stannar hemma, och visst, många gånger är det migränen som har övertaget - men det är sällan migränen kommer ensam. jag fattar inte hur man kan vara så blind för något som borde vara så uppenbart. jag mår dåligt, jag mår sinnessjukt dåligt. jag vet inte hur länge jag kan klara mer och jag har känt såhär i några år nu. jag har känt mig hjälplös, ensam och ignorerad. jag kan inte göra det här på egen hand. jag kan inte göra det i den här miljön.

jag hatar att du får mig att känna mig så värdelös, och jag hatar att du aldrig säger förlåt. inte en endaste gång.