"det är det jag gillar med dig. Du vet precis hur det är att vara så övermänskligt ledsen över någonting att du inte kan visa det med någonting annat än något som liknar en antydan på den verkliga känslan. Samtidigt har du förmågan att trots dina egna ledsamheter kunna vara så emotionellt engegerad i dina nära och kära att du skulle rusa över världen bara för att göra dem lyckliga för en liten stund.
Det är tungt
riktigt tungt.
Riktigt starkt kanske är rätta orden men
whateva"

jag hoppas att det är så

eller ja, pappa frågade om jag behövde hjälp med att komma upp innan 12. och det behöver jag. så jag sa till att dom får gärna ringa och skrika på mig i telefon, säga: "JESSICA NU FÅR DU FANIMEJ TA OCH GÅ UPP" - eller något i den stilen. hur ska det här gå?

mitt hjärta gör ont
ångesten river
jag orkar inte

det var väl egentligen meningen att jag skulle skriva ett sånt här inlägg tidigare. innan året tog slut eller innan det nya året hade kommit igång på riktigt. men sen så kommer saker emellan och man hittar varken tid eller lust eller vilja. och sen tänker man "vem bryr sig egentligen? vem kommer läsa det här?" och svaret är oklart och anledningen till att jag skriver är ju för mig själv. kanske skriver jag för att få insikt, för att inse att jag har gjort fel och att jag borde gjort saker annorlunda eller att jag borde ta det nya året seriöst och göra något med mitt liv.

vad har jag gjort 2009? året började med ångest. jag var blond. försökte komma igång med träningen. såg twilight. tog itu med mitt skolkande och satte rekord på frånvaropappret - lyckades komma upp i 40%. åkte till stockholm. såg metro station. fest här och där. blev lämnad ensam hemma i en vecka. fixade ett mvg i psykologi a. fick ig-varning i idrott. mvg i english certificate som jag var jävligt stolt över med tanke på att jag var där max hälften av lektionerna. började mitt projektarbete och gav upp. blev ihop. drog ut visdomstand. bangade underoath. började jobba. blev överlycklig när jag fick mvg i english oral prof och religion. fyllde 19 och grät. såg älsklingar ta studenten. tog själv studenten.

blev brunhårig. drog ut ännu än visdomstand. såg morrissey. träffade människor. min första tatuering. hultsfred och fylla. tre veckor i usa. såg all time low och the audition. var riktigt full och ramlade och hade jätteroligt. såg tre låtar med håkan hellström. ännu en tatuering. tatuerade. blev svarthårig. jobbade jul. såg new moon. beställde tröjor. klippte lugg. sovit.

och sen var det dags att säga farväl det 2009. under året har jag saknat, jag har älskat. varit fylld av ångest och trott att jag skulle dö. varit hög på glädje och hoppats att det skulle vara så förevigt. jag har gråtit floder. jag har känt mig så hjälplös och ensam. jag har suttit fast i mörker. jag har kommit upp bara för att falla ner igen, om och om igen. jag har tagit tabletter varje dag. hoppats. och blivit besviken. på mig själv och på andra. jag har hatat. varit arg. jag har försökt bota min ångest med socker, alkohol, kläder och sömn.

jag har fått nya vänner och tagit vara på de gamla. dom som får mig att försöka. att fortsätta. trots all hjälplöshet och ensamhet och mörker. och det älskar jag dom för. jag älskar mina vänner med hela mitt hjärta och ibland tror jag inte att dom förstår hur mycket det är och hur mycket dom betyder för mig. ibland tar jag dom för givet. ibland tar jag ut ilska och ångest på dom. och det är inte rättvist. men de stannar kvar. dom gör mig till en bättre människa.

ni gör mig till en bättre människa, ni läsare. jag slipper känna mig ensam. jag får respons. det känns som om jag betyder något. det är guld värt ska ni veta. och jag önskar att jag kunde få ge varenda en av er en jävligt lång kram.

365 dagar och vad har jag uppnått? jag vet inte. jag har misslyckats. jag har inte blivit klar med skolan, jag har inte skrivit in mig på arbetsförmedlingen, jag har inte tränat regelbundet, jag har inte gjort tillräckligt. varför? brist på energi, motivation, lust, ork. en hjärna med alldeles för många tankar. jag är ofokuserad, okoncentrerad, tankspridd, splittrad, passiv.

jag önskar att jag kunde förstå att jag duger som jag är. att jag kan klara vad som helst bara jag bestämmer mig för det. att livet är meningsfullt. att jag kommer klara mig.

jag är 19 år och det känns som om jag inte kommer komma någonvart i livet. jag intalar mig själv att jag inte duger. att mina betyg inte är tillräckligt bra. att jag inte är tillräckligt smal. att jag inte är tillräckligt söt. att jag inte är tillräckligt smart. att jag aldrig kommer lyckas bli klar med skolan och aldrig lyckas ta körkort. jag är 19 år och har redan gett upp.

jag hoppas bara att 2010 kommer bli annorlunda.

känns som om jag har en del saker att skriva om.
kan väl börja med nyårslöften, eller snarare mål för året.

• skriva ner inkomst & utgifter
• dra ner på onyttig mat, godis, cola.
• komma igång med träningen
• ta körkort

sen vill jag ju må bra, men det är ingenting som man kan göra bara sådär. ska börja gå till min terapeut regelbundet, träffa psykologen och se om utredningen blir klar och fortsätta äta voxra och se om det gör någon skillnad. och det kommer leda till att jag mår bättre, hoppas jag. jag är verkligen trött på att allting känns så hopplöst och att jag känner mig så hjälplös.

på måndag ska jag börja.
börja med rutiner, komma upp ur sängen innan tolv, äta frukost, terapeut varje vecka, komma igång med träningen och försöka peppa mig själv. sista chansen att göra klart skolarbeten också. jag behöver hjälp.

trodde jag skulle dö lite när hon frågade det,
hon frågade om jag tog något lugnande, men eftersom att jag aldrig fick något annat än atarax utskrivet så frågade hon lite annat också. bland annat om jag rökte hasch eller köpte tabletter på stan.. jag vet att det är deras jobb men jag tyckte bara att det var roligt.

det känns skönt att ha kommit igång igen. har fem nya tider också. nu ska jag försöka ta itu med livet, ångesten och allt som hör till.

jag önskar att jag kunde fungera som alla andra människor. just nu står allt still. jag tvingar mig igenom allting som måste göras. det enda som är kravlöst är sova, tv-serier, film och dallas green. kan ta mig till jobbet och göra det som krävs av mig, vare sig man sätter på leendet eller inte. men när man är hemma går det inte lika bra. kan inte plugga. finns ingen vilja till det. min aptit går upp och ner.

på onsdag har jag en ledig dag och då är det nog bäst att ta itu med några saker. gå till apoteket, köpa julklappar kanske. känns inte som december, känns inte som jul, jag är inte exalterad. har inte gett min önskelista till mamma och pappa. följer inte julkalendern. har ingen chokladkalender. ingen adventsljusstake. det har inte blivit något pepparkaksbak, julgodis eller lussebullar än. men jag hoppas att det kommer. jag hoppas till och med att det kommer börja snöa. bara för att få en levande känsla. jag vill vara barn igen och åka pulka, bygga snögubbar och dricka varm choklad när man är klar. allt det som man kände när man var liten är som bortblåst.

jag är trött. för trött för att göra något. jag vill vara pigg. vill inte vara fast i det här. all meninglöshet och passivitet. jag är ledsen och arg och besviken och trött. jag vet inte varför. ångesten river hål på insidan.

idag kom jag äntligen till min psykolog, det var ett tag sen sist. men tyvärr blir man inte lycklig bara sådär. jag är så trött, kropp och själ. det finns ingen ork, ingen gnista, ingen motivation, ingen energi. inte någonstans i mig. förra veckan försvann. när jag tänker tillbaka kommer jag knappt ihåg vad jag gjorde.. förutom sov då såklart. för det är det enda jag är duktig på nuförtiden. på natten vill den inte infinna sig men när klockan når sex på morgonen så kommer tröttheten. ond cirkel. måste vända tillbaka dygnet.

jag är passiv, likgiltig, apatisk. världen rör sig och jag står still. jag är fast. vet inte varför, vet inte ens om det finns en anledning till att jag inte kan ta mig ur det här. jag är så trött, utmattad, slutkörd. mina ord vill inte ta sig fram och mina tårar har svårt för att ta sig ut. en klump i halsen och hjärtat tynger ner mig.

hon föreslog inläggning. aldrig i livet. vill inte hamna där. vill inte bli ett hopplöst fall. vill vara som alla andra. mina egna ord kan inte beskriva det jag känner. men det är tungt och jag är trött. det är så jävla påfrestande för kropp och själ att må dåligt. och jag vet att jag inte är speciell och jag vet att jag inte är ensam. och jag vet att barnen i afrika har det värre och jag vet att det finns aids, svält, och cancer. och det är så mycket hemskare än något som jag känner inombords. men det gör ändå ont.

jag vill andas utan att det trycker mot min bröstkorg. jag vill leva. jag vill älska. jag vill visa vad jag går för. jag vill rädda världen och allt som hör till. jag vill vara värdefull. jag vill betyda något. jag vill bli ihågkommen. jag vill så jävla mycket. men ibland räcker det inte när energi inte existerar.

jag orkar inte med det här. jag vill bort. jag vill inte vara här. så jävla mycket ångest. allt blir fel. jag håller på att gå sönder.

och jag håller på att få en panikångestattack
livet är så jävla underbart

lämnade sängen vid sex, tänkte egentligen gå upp vid tio.. heja mig. känner mig så jävla bra alltså. nej. tänkte gå upp och träna. får köra igång nästa vecka. hoppas att hostan är borta då.

allt som fanns i min kropp när jag vaknade var ångest. jag orkar inte med all ångest. det är så jävla påfrestande. hittade åtminstone ett brev till mig på köksbordet, tid nästa vecka hos min psykolog. bra. just nu vill jag bara gömma mig under mitt täcke som jag redan gjort större delen av veckan blandat med att hålla tankarna borta med tv-serier. allt är påfrestande.

jag känner mig så passiv.. likgiltig inför allt. sticky var planen ikväll. blir inte så. inte för mig. jag har tappat aptiten. lust. orken har aldrig ens funnits, inte på en jävla massa år. jag har slarvat med mina tabletter. åh. jag behöver någonting.. behöver motivation. sen kan jag ju säga att det inte precis hjälper när en viss person inte kan bete sig som en man. grow some balls and talk to me. det är allt jag vill.

jag behöver en kram.

..som också är mitt nuvarande liv som består av att sova, kolla tv-serier och gå ut och träffa vänner lite då och då, då ska jag göra lite saker.

- storstädning, innebär att en hel del papper kommer hamna i återvinningen, sätta andra viktigare papper i pärmar, städa bland småsaker och slänga onödiga kartonger som ligger och skräpar och tar plats, rensa bland det som jag tog ut från min tredje gaderob och har placerat tillfälligt på diverse ställen. ska även städa i mina gaderober, se om det är några kläder som jag kan tänka skiljas från osv. en hel del grejer att göra.
- plugga körkortsteori
- fundera på vad jag vill uppnå det kommande året

och antagligen en hel del andra saker också. men städningen kommer först. jag måste ha koll på mina saker. det är för mycket kaos.

häromdagen drömde jag att jag var på h&m nere på allum, skulle shoppa typ, men jag var så trött att jag höll på att somna överallt. dom hade vantar för 4 kronor. sen åkte jag bil med sophie, ute på motorvägen, och sophie envisades med att sitta i passagerarsätet samtidigt som hon körde..

inatt drömde jag att jag var i stockholm med mina vänner. och vi var tvungna att ta ett tåg från spår 38.. och jag minns att jag hoppade mellan massa tåg. det var sommar och några av mina vänner blev fasttagna för att de hade en kniv i väskan. och några killar var svinjobbiga mot mig och en snubbe sa att han skulle slå ihjäl mig typ. sen drömde jag att jag var på mitt rum med fyra andra. vi skulle sova och två av dom var högljudda så jag skrek på dom och sa att om dom inte höll tyst fick dom sova utomhus.

jag drömmer BARA knäppa drömmar. anyway, igår låg jag och hetsläste sisådär 200 sidor av harry potter. delvis för att den är så jävla spännande och delvis för att jag lever en dag i förväg. jag var övertygad om att det var den tionde igår.. men tydligen inte.

precis som de senaste månaderna.
jag märker inte av tid längre, det registreras inte i min hjärna. ibland går det dagar när jag bara sitter inne på mitt rum och dämpar ångesten med hjälp av tv-serier. ibland går jag inte ens utanför dörren. jag bara sitter här medan sekunderna tickar förbi. minuter, timmar, dagar, veckor. jag gör inte det jag borde göra. jag borde träna - orkar inte. borde övningsköra - har ingen lust. borde plugga - ingen motivation. borde städa - händer ibland, mest för att jag tror att mitt undermedvetna tror att allt blir bättre om man får bort lite kaos på utsidan. men jag vill bara gräva ner mig under mitt varma täcke och glömma bort att det finns en värld där utanför.

det känns så jävla tragiskt. ibland skrattar jag åt min egen situation. här sitter jag och mår dåligt och har ångest trots att jag stoppar i mig minst sex tabletter varje dag. inte lyckas jag ta mig upp ur sängen på morgonen heller, känns helt okej att lämna den efter klockan är tre på dagen. har ingenting att se fram emot längre. trots att jag inte gör något på dagarna känner jag press på mig. ångest över allt. när jag väl tar mig upp ur sängen och ut ur huset, försöker vara social med folk.. ibland är det bara ångest. det känns som om jag håller på att bli galen. jag vet aldrig vad jag ska säga, vad jag ska göra.. för att folk ska gilla mig och inte tro att jag är helt knäpp. så är det när jag inte är med mina närmsta. hela tiden är det så.

idag fick jag ångest över att vara på liseberg. för jag vet inte om personerna där tycker om mig på riktigt eller inte. för ibland känns det alldeles för pressat och falskt. som om de är tvingade att vara trevliga och prata med mig. jag är så trött på sånt. det ger mig bara mer ångest. jag förutsätter att folk ogillar mig. sen finns det personer där som jag tycker om men ändå känner mig obekväm med. ångesten slutar aldrig. har under de senaste veckorna fått reda på några saker som gör mig riktigt ledsen, men inte direkt överraskad. för jag vet hur människor fungerar. många har snackat skit om mig trots att de aldrig har pratat med mig, alla bara antar. man får reda på att vänner snackar skit bakom ens rygg. det värsta är väl att det har handlat om att jag mår dåligt.

att jag mår dåligt är ingenting som jag har valt. det är ingenting som jag kan styra över. jag vet inte varför jag mår som jag gör. jag har inte blivit misshandlad som barn, jag har inte upplevt ett trauma.. jag vet inte. det finns ingenting i mitt minne som ger mig en förklaring till hur jag mår. ända sedan jag var liten har jag varit överkänslig och gråtit för minsta lilla. jag har alltid haft svårt med andra människor. jag vill inte må dåligt, jag vill inte att andra ska må dåligt.

jag önskar att jag kunde trolla bort all ångest och ledsenhet, inte bara hos mig själv utan främst hos andra. det gör ont i mig när jag vet att andra mår dåligt. då bryr jag mig inte om mig själv. jag önskar att jag kunde göra världen bättre. hitta botemedel mot aids och cancer, ge vatten och mat till de som behöver, ett tak över huvuden.. utbildning och mänskliga rättigheter i u-länder. jag vill hitta ett bättre bränsle som kan ersätta olja. jag vill göra människor medvetna om vad som pågår i världen, stoppa djurplågeri och pälsindustri. jag vill sprida kärlek.

men just nu är allt grått. det är inte ens svart eller vitt. jag kan nästan inte gråta längre. jag ser ingenting när jag kollar i spegeln. jag har ingen aptit men trycker i mig ändå. jag vill skära mig bara för att känna att jag lever. känns som om jag är i tusen bitar. jag vill bli hel.

känner att mitt liv är lagom värdelöst just nu. har gått runt i sovkläder sen i lördagskväll. kanske inte så jävla märkvärdigt men ändå. sätter knappt en fot utanför huset. orkar inte, har ingen lust. bara en sån sak att käka frukost är en omständighet. orkar inte anstränga mig för att skära lite gurka att ha på mackan. onödig energi.

jag rör mig mellan mitt rum, badrummet och köket. har fortfarande inte vikt tvätten som mamma bad mig om i fredags. sitter här och kollar på tv-serier och får panik när de tar slut. är så jävla trött på det här, att vara fast i ett sånt mönster. gör ingenting vettigt på dagarna, kanske tar mig ut en kväll i veckan och är social och dricker alkohol, kanske träffar någon vän en annan dag. men mest befinner jag mig i sängen. där är jag trygg.

jag behöver amfetamin. eller något annat som kan ge mig ork. all denna ångest gör mig galen.

måste få mamma att ringa till psykiatrin så att jag kommer iväg och får se vad min psykolog och terapeut har att säga om resultaten på personlighetstesten. kanske kan min terapeut ge mig en knuff i rätt riktning. för det här kommer aldrig att fungera i längden.

jag skulle jobba - liseberg, hade glömt att ta ut mina piercingar, växlade fel hela tiden med enkronor trots att jag stod i ett femkronors-hjul och det var kaos i spelet, fem pers sprang runt och jag fattade ingenting. sen skulle det tydligen bli storm och därför var dumle-hjulet tvunget att stängas och jag visste inte var jag skulle stå.

sen var jag plötsligt på min gamla skola och skulle dra en matvagn(eh...wth?) och så hade jag en cykel och det var tungt som fan. sen så var inte matvagnen eller cykeln där utan en sjukt tung ryggsäck. några barn försökte hjälpa mig att komma upp på fötter men det gick sådär. sen hamnade jag i området där jag bodde innan och mina vänner hade flyttat dit. hade varit i usa men mina grejer fanns inte i ryggsäcken - alla andra hittade sina saker dock. satt i en fotölj som kunde ge en små stötar och blinka. annie var där.

helt galet.

mitt huvud klarar inte av så mycket!!
i have alot on my mind.

ibland så har man bara såna tror jag.

det är meningen att jag skulle ut idag, men just nu är jag sjukt opepp. sitter här helt fixad och håller på att börja grina. för att sminket är fult, för att jag är ful, för att jag är tjock, för att jag inte vet vilka kläder jag ska ha, för att hela dagen försvann och inte alls blev som jag tänkte mig, för att jag skakar - och vet inte ens varför.. för ingen anledning alls.

det känns som om jag inte kommer att gå längre än till vårt staket idag. och det hjälper inte att jag råkade göra något med min webcam igår så att allt är åt helvete med inställningarna. har försökt allt.

jag förstår mig inte på drömmar.

i natt drömde jag en väldans massa. drömde att jag var på festival och sonny moore var där. träffade två gamla klasskompisar och dom hade spelat in en musikvideo tillsammans med en av mina arbetskamrater. till backstreet boys låt - i want it that way. dom stod på vatten och sjöng. sen drömde jag att jag skulle till liseberg och lämna in mina kläder, och så smög jag runt för jag ville inte stöta på någon som jag kände. och så var mina lärare där och höll något tal. så jag smet förbi.. och sen så skulle jag hjälpa till på ett sjukhus med någon kvinna som höll på att föda barn. samtidigt som jag skulle hjälpa till med sängen så höll jag på och böja mina ögonfransar.

liksom... va?