a walk through hell
jag är passiv, likgiltig, apatisk. världen rör sig och jag står still. jag är fast. vet inte varför, vet inte ens om det finns en anledning till att jag inte kan ta mig ur det här. jag är så trött, utmattad, slutkörd. mina ord vill inte ta sig fram och mina tårar har svårt för att ta sig ut. en klump i halsen och hjärtat tynger ner mig.
hon föreslog inläggning. aldrig i livet. vill inte hamna där. vill inte bli ett hopplöst fall. vill vara som alla andra. mina egna ord kan inte beskriva det jag känner. men det är tungt och jag är trött. det är så jävla påfrestande för kropp och själ att må dåligt. och jag vet att jag inte är speciell och jag vet att jag inte är ensam. och jag vet att barnen i afrika har det värre och jag vet att det finns aids, svält, och cancer. och det är så mycket hemskare än något som jag känner inombords. men det gör ändå ont.
jag vill andas utan att det trycker mot min bröstkorg. jag vill leva. jag vill älska. jag vill visa vad jag går för. jag vill rädda världen och allt som hör till. jag vill vara värdefull. jag vill betyda något. jag vill bli ihågkommen. jag vill så jävla mycket. men ibland räcker det inte när energi inte existerar.
to sleep because of what haunts me
such as living with the uncertainty
that i'll never find the words to say
which would completely explain
just how i'm breaking down
En av de värsta sakerna med att må psykiskt dåligt tycker jag är när man inser att det inte är speciellt på nåt sätt, att alla andra mår lika dåligt eller sämre. Men man måste nog försöka se det positiva i det istället, även om det är enormt svårt, jag vet. De säger ju att delad börda är halv börda eller nåt sånt, och det måste ju finnas någon sanning i det med tanke på att det blivit ett ordspråk.
Jag tycker inte att det är riktigt rätt att jämföra psykisk ohälsa med svältande barn i Afrika t ex, för det är två helt olika saker. Man kan inte jämföra smärta och smärta. Så man borde inte försöka förminska hur dåligt man mår för att andra har det sämre, för man måste faktiskt ta hand om sig själv, hur naivt, barnsligt och själviskt det än låter.
jag hoppas ändå att du vet att det finns folk som hoppas på dig, och verkligen vill att du ska ta dig ur skiten. jag har inte varit riktigt där nere, men jag har en liten aning. och jag hoppas verkligen jesca, på riktigt, att du tar dig ur det här. lite starkare, lite gladare.
jag ska hålla mina tummar i resten av mitt liv om det är vad som behövs.
Jag blir så ledsen när jag läser det här, ingen ska må så.. Och så är jag själv rädd att fastna i att må såhär.
Varför kan man inte ta sig ur det?
Ta hand om dig.
det går så ont att läsa det du skriver. Känner igen mig i dig ibland, vet precis hur det känns när man inte orkar nånting, ett helvete att bara orka resa sig från sängen.
Jag hoppas verkligen att skiten försvinner. Att du kommer må bättre snart, det är du värd, eller det är alla värda, ingen är värd att må så.
Tänker på dig.
Jessica.
Jag kände precis som du gjorde och har gjort det i flera år. Jag trodde verkligen att det var såhär mitt liv alltid skulle se ut, men jag hade väldigt fel. Utan någon hjälp från psykolog eller mediciner så tog jag mig själv upp från det svarta hålet. Jag träffade min nuvarande pojkvän och jag kan helt ärligt från hjärtat säga att jag aldrig varit såhär glad i mitt liv. De fanns dagar jag verkligen kände att allt var hopplöst och att självmord var den enda lösningen men jag stod ut och det var värt all möda i slutändan.
Jag vet att de sista man vill höra är "de kommer bli bra" men de orden har aldrig haft samma mening som dem har idag, för det kommer att bli bra. Kanske inte idag eller imorgon, men någon dag och det kommer vara värt allt.
Ge inte upp! Kämpa och ta emot all hjälp du kan få och våga inte skämmas för att du mår psykiskt dåligt eller känna att du behöver jämföra med svältande barn, det går inte riktigt att jämföra på det sättet. Varje individ är olika, och speciell på sitt sätt.
Mina råd till dig efter att döma i detta inlägget:
1. Försök få en normal dygnsrytm, det är jättesvårt i början men att sova hela tiden gör dig bara mer deprimerad. Jag hade samma dygnsrytm som dig men när jag vred tillbaks det mådde jag bättre i kroppen, mer energi. De dagar jag sover för länge känner jag det på humöret och i kroppen.
2. Försök träffa vänner som får dig att må bra, även om det bara är för en liten stund är det bättre än inget alls.
3. Jag skulle avråda dig från att festa (vet inte om du gör det) för det förstärker nog ångesten om det händer pinsamma saker, eller du blir för full. Försök bli glad på andra sätt än alkohol för det är tyvärr bara falsk lycka.
4. Aktivera dig om dagen, gör saker du tycker är kul. Du verkar ju vara kreativ annars? Skriv en lista på saker du vill göra och ge fan i att göra dem! När man har många bollar i luften så kommer man på andra tankar!
Hoppas att det löser sig för dig för INGEN förtjänar att må dåligt.
-Kramar-
sleeping sickness bäjb, man vet som inte riktigt vad man ska säga, jag känner som dig ibland, vill bara sova och sova i flera år, och inte gå ut till den fula världen, men jag finns dock här om det är något!
jag vet hur det känns, även om dom orden inte hjälper. och jag hade gärna sagt "det går över till slut" om jag visste att det gjorde. men det vet jag inte, men jag hoppas på riktigt att det gör det för din skull iallafall. kram
Det är som om du tar orden rätt ur munnen på mig.
