eller i alla fall den som jag har spenderat mest tid med den senaste veckan. känner mig så jävla tragisk. kan knappt ta mig upp ur sängen även när klockan är efter tre. lyckas oftast inte somna förrän klockan är minst fyra på natten, ibland med en sömntablett till hjälp. har inte tagit ett steg utanför huset sedan i torsdags.

vet inte varför min energinivå är näst intill ickeexisterande. känner ingen större livslust. jag är otålig och vill att tabletterna ska fungera. så att jag kan ta mig upp ur sängen innan klockan tre på dagen och i alla fall försöka ta itu med mitt liv. ska göra ett försök imorgon, men det krävs en rejäl kraftansträngning.

dammsög rummet idag. en jävligt stor bedrift.

har ingen lust att sitta kvar här, ingen anledning heller. har kollat klart alla avsnitt som fanns. väntar på nya. orkar inte kolla på en film. ska läsa lite harry potter istället. godnatt.

känner mig så jävla nere

tydligen, fick reda på det nyss. känner mig så jävla sviken. jag har ställt upp som fan hela tiden när det har behövts. jag knuffar undan egna behov för att kunna sätta deras före. jag försöker så gott det går för att ta hand om allt och alla. men nej. inget är tillräckligt.

nej, vet var inte roligt. jag blev aldrig pepp. jag är irriterad och inte bara på mig själv. jag orkar inte med känslor och jag orkar inte med att det redan är höst. jag vet att folk har egna problem och att de för det mesta bara bryr sig om sig själva, fine, jag klandrar dom inte. men det hade varit trevligt om någon brydde sig tillräckligt mycket för att fråga om dom skulle komma och träffa en efter att man sticker därifrån.

ska leta upp något att tröstäta. för annars vet jag inte hur fan jag ska dämpa den där jävla ångesten.

fan vad min psykolog är skön att prata med. känns som jag fick ut lite grejer idag som verkligen behövdes. har tid nästa vecka också och då ska vi göra färdigt något test som ingår i utredningen. skönt att kunna prata med någon utomstående om allt som händer.

jag känner mig tom. nästan död inombords. åtminstone just nu. vet inte om det är tabletterna. jag har ingen direkt ork att göra något, vill inte lämna min säng. tvingar mig upp ändå. lyckades diska och gå till gymmet idag. orkar inte. har ingen lust att sätta mig och göra skolarbeten. känns inte som om det spelar någon roll.

vem bryr sig? jag kommer aldrig att lyckas ändå. jag vet inte ens vad jag vill lyckas med. vad jag vill bli. vart jag vill hamna. jag har inte viljan, styrkan eller motivationen just nu att fixa det här. inte ensam. jag håller på att gå sönder, over and over again. vem bryr sig om jag tar ig i några kurser? vet inte. kan alltid läsa upp det på komvux. vill inte. men det känns som om jag har bättre potential att lyckas då. än nu då jag bara sitter och glor på en skärm och inte vet vad jag ska ta mig till. behöver uppåttjack. behöver energi.

and i'm breaking down. fuckfuckfuckfuck.
det här kommer aldrig att gå.

kan inte ens berätta allting som har hänt.
det var lagom fest i början iaf. sen gick allt på superspeed. skrek lite, grät lite, pussades och kramades en del. träffade människor som jag älskar och människor som jag har saknat och både och. jag vet inte hur jag ska hantera allting. jag kan inte ens ta hand om mig själv, hur ska jag kunna ta hand om alla andra? de behöver hjälp och jag kan inte lämna dom i sticket. kan inte överge dom. men vad ska man göra? jag är så jävla trasig och skör. jag vill inte att mina vänner ska må dåligt eller ha problem, jag vill ta bort all smärta och oro och ångest. försöker göra allt men lyckas inte med något.

fick inte ens något ragg idag, ingen vill ha mig. jag är värdelös. tror att jag behöver gråta. bläh. känner mig så jävla misslyckad.

jag har inte märkt någon skillnad
jag känner mig bara jävligt nere

jag sover hela dagarna, fattar inte ens hur jag lyckas ta mig upp ur sängen.. även om det är sent. sen när jag väl är uppe vill jag inte sova. jag orkar ingenting. allt känns bara jävligt bläh.

jag känner mig ensam
och tom

det är jag

just nu när stressen från jobbet har lagt sig och jag äntligen har fått sova ut, så inser jag än en gång att jag inte är lycklig. inte ens i närheten. det är så många pusselbitar som saknas och jag vet att man aldrig kommer blir klar med pusslet förrän dagen då man dör. men det är alldeles för mycket tomhet just nu. som ett stort hål i mig. det blir bara större. och jag inser att det inte bara är den här staden som gör mig galen utan även landet. jag behöver komma bort. jag måste iväg. jag är menat för något större än lilla lagom sverige.

jag är otålig. jag vill iväg nu. jag orkar inte vänta i tre och en halv vecka för att få komma bort i tre veckor för att sen återvända till tomheten. jag vill andas frisk luft nu.

ska kolla upp lite datum i usa och se om jag har turen att få se något band som kan göra mig lite mera hel..

efter några dagar fulla med att umgås med folk, dricka lite alkohol och ta sig fram och tillbaka lite överallt är jag trött. jag behöver mitt utrymme. jag älskar er alla men jag klarar inte av att vara i er närhet dygnet runt. behöver utrymme så att jag kan flippa ur om det behövs.

den här staden gör mig galen igen. trodde att en sommar i göteborg skulle kännas bra, men det känns inte mer än okej. alla känner alla och jag vill inte träffa alla. det blir bara mer och mer påfrestningar för mitt psyke. klarar inte av att vara i ett hav av människor men ändå känna mig så jävla ensam och vilsen. osynliga krav från alla håll och kanter. ångest som man inte får släppa ut. jag får nästan klaustrofobi.

och jag kan inte ta hand om alla. jag kan inte stötta alla som behöver det. inte när jag själv är så förstörd. och ibland orkar jag inte lyssna och ibland orkar jag inte trösta, men jag gör det ändå. jag kan inte ta ansvar för människor som borde vara på god väg att redan växa upp. allting serveras inte på silverfat. man måste prioritera vissa saker när man lever på bidrag.

jag vill göra så mycket mer än vad som är möjligt. jag vill rädda världen. men det är nog redan försent för det. vad ska jag göra med mitt liv? jag har inte ens en karta som kan vägleda mig. jag tror att jag är menad för större saker än vad som väntar. jag tror att sverige är alldeles för litet för mig.

och jag är trött på killar och på känslor. vill skära upp min bröstkorg och slita ut mitt hjärta så att man slipper tänka och må dåligt över någon som bara tynger ner en. jag vill känna att jag lever, men just nu är allting bara påfrestningar för själen.

jag är inne i någon dålig period just nu
ångesten kommer hela tiden och jag försöker dämpa den
men tillsammans med smärta och irritation och allt annat
så går det inte särskilt bra

tabletter fungerar inte.. inte för att jag får några förutom atarax - "ta två!" - och stesolid som jag bytt till mig. jag vill ta en skalpell och skära upp min mage och bröstkorg så att jag kan hitta cancersvulsten på min själ och skära ut den. jag klarar inte av såhär mycket ångest. men nej, jag får klara mig själv. blanda min ångest med tabletter och alkohol. för inte gör psykiatrin någonting. och så ska man jobba på tisdag.

jag fryser. och mitt huvud dunkar. livet är underbart, huh?

jag har fortfarande ont, är fortfarande svullen och har tydligen ett blåmärke där också. jag orkar inte. samtidigt har jag så mycket ångest att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. väntar mest på att mamma och pappa ska åk så att jag kan få ha ångest ifred. skrika och gråta. jag vill kasta saker i golvet.

just nu kan midsommar dra åt helvete, men jag hoppas att ni får det trevligt.

vet inte om det är smärtan i munnen som är jobbigast
eller ångesten som bankar på insidan
lägger allt mitt hopp på tabletterna nu

lämnade min säng vid halv sex idag, och just nu vill jag inget annat än att sova och vakna upp smärtfri, ångestfri och peppad. men chanserna för det är inte jättestora. suck.

hur trasig och ledsen jag är, jag är nitton år och har sån extrem ångest att jag sitter och gråter på min egna födelsedag. ensam. det jag önskar mest just nu är att jag får stesolid eller något annat utskrivet på tisdag så att jag kan klara mig genom min student.

har tvingat mig igenom dagen och jennys studentmottagning
det är inte det lättaste att vara glad och trevlig när man inte mår pepp
och av någon anledning har jag självklart fått ont i halsen

det är jobbigt att jag inte hinner med något. jag märker inte av tiden. har knappt hunnit inse att det snart är söndag och att jag fyller år och sen onsdag då jag ska ta studenten. jag har inte hunnit planera eller börjat städa eller något alls. jag fryser, värm mig.

har den jävla låten i hjärnan

och just nu håller jag på att få sån sjuk panikångest att jag typ dör
men jag tog en stesolid och en atarax så jag får se vad som händer
men jag mår inte bra alls, verkligen inte och jag vet ju varför också
fan vad jag hatar kärlek

fanfanfanfanfanfanfan

jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag ska få ut all den här ångesten. allting gör så jävla ont. jag kan inte andas. jag vill spy upp all ångest men det går inte. jag vill lägga mig ner och skrika. jag vill skära upp mina handleder. jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. det finns ingen jag kan prata med. panikångest. cancersvulst på själen.

han bryr sig inte ens. svarar inte på sms eller något annat. jag orkar inte vara så här nere på botten. inte igen. jag försöker hålla allting för mig själv så att jag inte blir inlagd, för det känns som om det är den enda lösningen. jag ska be psykologen att prata med någon läkare så att de kan skriva ut benzo eller något lugnande till mig för jag kan inte må såhär. jag behöver vara påverkad av något, så att jag slipper känna allting så här starkt. jag behöver mer zopiklon också. att sova känns som det enda som jag kan göra för att slippa må såhär. behöver lustgas. tabletter i mängder..

jag orkar inte vara så här trasig
så här tom och samtidigt full av ångest
det gör så jävla ont

vet inte riktigt vad jag ska ta mig till
sitter här, kollar på tv, läser.. ingenting fungerar
allt det här tar död på mig

imorgon funderar jag på att åka in till stan - fast jag vill inte vara bland människor - jag vill shoppa. kanske gå och träna tills jag spyr.. jag får se.

jag har så jävla ont
jag orkar inte