känslan av att vilja sjunka långt ner i jorden har hållt i sig hela dagen. låg ute och solade först. åkte till stan - gick ju sådär. åkte hem. kollat på tv typ. jag är så extremt sinnesjukt trött och jag vet inte om det beror på att jag tog en atarax + en stesolid eller om jag bara är så jävla utmattad av att ha gråtit hela natten..

och ingenting blir bättre av att jag misslyckas i x antal kurser bara på grund av min psykiska ohälsa. har missat saker i samhäll c, historia, svenska b, kreativt skrivande, medieproduktion b och sen mitt projektarbete.. ska nog till skolan imorgon. kolla vad jag får för betyg i religion och prata med min lärare och se om det går att göra något åt allt..

jag mår inte bra just nu

jahapp. så var det med det. han orkar inte.

sedan min kusin lämnade oss. jag hoppas att hon har det bättre nu. saknar henne jättemycket. hon lovade att hon skulle vara med och fixa maten på min student, men nu går inte det.

samtidigt så mår jag inte särskilt bra, det känns som om jag inte betyder något för den personen som jag borde betyda mest för. det spelar liksom ingen roll att jag håller det som jag har lovat. för den personen försöker inte ens.. jag betyder ingenting.

känns det som
ett enormt tryck som bara blir tyngre
varmt och svettigt och avlägset
hjärnan går på högvarv
jag behöver sova

virvel av oro i magen
djupa andetag
kippar efter luft
faller snart ihop
av utmattning

en liten kropp
med mycket ångest
hur fungerar det?
inte alls

gonatt

det finns inte plats för mer ångest i min kropp

men det enda som möter mig är extrem ångest
känner mig så jävla frustrerad och vill dö

det spelar ingen roll. vad som är på tv, om jag sover eller är vaken, om jag ligger kvar i sängen eller sätter mig framför datorn, vilken mat jag äter.. om ens någon. jag blir mest illamående när jag tänker på mat. och lukten på mat. sömn som aldrig vill kicka in trots att man är uttömd på all energi som någon gång har funnits i kroppen. jag är ändå sönder. och ju mer tid det går.. ju trasigare blir jag. och jag kan inte göra någonting åt det.

och som jag tänkte i natt;
jag är fast i en labyrint av återvändsgränder och kan inte ta mig ut. varje gång man tror att man har hittat den rätta vägen - varje gång man tror att man kan se ljuset i tunneln.. möts man bara av ännu en vägg som inte går att rubba. hoppet rinner sakta ut i sanden och det känns som ju längre tid det går desto mindre chans finns det att hitta den rätta vägen ut.

ångest är en cancersvulst på min själ.

jag vet att jag knappt har uppdaterat alls på senaste. men just nu händer det inte så mycket kul. jag försöker sova bort ångesten och sömnen kommer tidigast vid fem på morgonen, om jag inte sväljer zopiklon innan that is. ska till skolan imorgon, måste prata med min lärare.. med några lärare kanske. allt känns så jävla hopplöst just nu. energin ligger på minus. motivationen ligger waaaay below that.

försöker väl mest hålla mig borta från att bli inlagd. terapi på tisdag. what good will it do? vem vet. att skolan och ångesten kan ta över så sjukt mycket att man tappar all livsglädje. suck. ska bunkra upp med cola och dextrosol imorgon tänkte jag, stay up all night och försöka skriva klart något arbete..

jag är trött i kroppen och i huvudet och i själen
går inte att göra något åt
uppåttjack som amfetamin är väl inte att tala om

var och besökte min syster på psyk. vet att jag inte vill hamna där. då ligger jag hellre hemma och sover bort dagarna och förhoppningsvis ångesten. det känns som om jag ska falla ihop vilken sekund som helst. det finns ingen energi i min kropp.

vill dö lite
mår illa
ångest
jävla skit

ta tabletter, läsa breaking dawn och sen sova? blir väl sömntablett.. annars går det inte. fanfanfan.

jag vet inte vad jag ska göra. har mått dåligt i två dagar. varje sekund. känner hur ångesten gnager inombords - men vad ska jag göra åt det? jag kan inte göra någonting. spelar ingen roll hur länge jag ligger kvar i sängen. hur länge jag stannar uppe på natten. vilken musik jag lyssnar på. kan knappt gråta. finns ingenting som är ångestdämpande. det enda som finns i tablettform är atarax som bara gör mig sömnig.

jag måste plugga. det går inte. listan är så jävla lång. jag är för upptagen med att gå sönder. eller med att försöka hålla mig hel. jag vet inte. jag har mått illa hela dagen. lyckades få i mig en macka till frukost. orkar inte må såhär. väntar på tid hos psykolog. behöver diagnos. vill inte på terapi. har inte tid.

orkar inte känna mig så tom som jag gör just nu
så tom på liv och så full av ångest

jag behöver lyckopiller men det finns inga
så choklad eller en påse godis hade suttit bra

idag gick jag till skolan. ska hålla mitt tal nästnästa vecka.
gick igenom massor med min mentor som ska hjälpa mig.
det kändes ganska bra just då, men nu känns det omöjligt. jag håller på att gå sönder på insidan. och har ingen aning om hur jag ska lyckas ta mig igenom de sista femtio dagarna. måste gå till skolan. måste plugga sönder. jag kommer gå sönder helt. hur fan ska jag orka? hur ska jag kunna känna mig motiverad? hur ska jag kunna klara det här själv? jag vet inte.

skickade iväg lite mail idag iaf, till lärare som det berör - vilket är typ alla i hela världen med tanke på allting som jag ligger efter i. ska på möte imorgon om prövning i idrott så att jag kan skaffa g iaf, min ena lärare tyckte att jag skulle skita i idrotten och ta ett ig. psykologiläraren förstod, kan göra en grej och få ett g i kursen eller göra två och få chans till ett högre betyg. fick mvg i psykologi a och vg+ på första provet i psykologi b. "Du kan alltså fixa ett G utan större ansträngning, för ett högre betyg krävs mer. .... Hoppas att du snart mår bättre och lägg inte ner mer tid och energi på den här kursen än vad du känner att du orkar med"

varför ska allting vara fel när det gäller mig?

blä

helt out of nowhere kommer ångesten och biter en i själen
det känns som om min kropp ska gå sönder när jag rör mig
jag vill spy upp maten som jag tvingade i mig

fast mest av allt
vill jag klicka hem kläder
för det blir man lycklig av
i alla fall en stund

det är så det är..

jag vet inte vem jag ska vända mig till. antingen får jag gå och bära på allt själv och vänta på att explodera. eller så förstör jag för någon som jag hoppades kunde trösta mig. men ingen vill trösta mig. deras behov går före mina. spelar ingen roll om jag vill dö, de festar och vill inte att jag förstör stämningen. det finns ingen som jag kan vända mig till när jag mår dåligt. för allting jag säger förstör deras tillvaro. jag måste bära dödsångesten själv för de är ute och har kul och har inte tid för ett psykfall som mig. det är så det känns. de är för upptagna med att leva livet för att bry sig om någon som tänker på döden. jag vill inte dö, ibland vill jag bara inte leva. inte när allting är tungt och ångestframkallande, inte när min kropp inte klarar av att lämna sängen för all ångest utanför täcket.

jag har folk som lyssnar. de är få. men de finns. men jag förstör bara när jag skickar ett sms. jag vill ha någon som kan hålla mig i handen och krama mig när jag känner mig ensammast i världen. någon som lyssnar när jag behöver prata. någon som kan finnas där när det behövs. någon som bär på så mycket glädje och liv och kan skänka lite till mig. någon som kan dra upp mig ur mörkret utan att själv falla ner.

jag behöver någon.
jag orkar inte vara trasig.

tycker att någon borde kunna göra det liksom.
socker, shopping och sömn är nog inte det ultimata.

trodde att det skulle gå över, men det gjorde det inte.
vägrade att gå till skolan imorse. samtalsterapi.
jag ska tvinga mig själv att äta bra och göra andningsövningar.
jag mår fortfarade lika dåligt.

alla runt omkring är bättre än mig. jag duger inte.
uppskattning någon?

för jag är bara ett psykoffer
jag mår dåligt till och från
jag blir bra sen så jag behöver ingen tröst
det finns ingen som sträcker ut handen
för det är jobbigt att trösta någon som mår dåligt
det är inte värt det för jag kommer bara må dåligt sen igen

"jag orkar inte leva."
"skönt"

DET ÄR FAN INTE SKÖNT ATT MÅ SÅHÄR
man känner sig så hjälplös att man tror att man kommer dö av ångest
allting bara faller ihop och det finns ingenting man kan göra
bara gråta
och du skriver "skönt"
fan för dig