det spelar ingen roll. vad som är på tv, om jag sover eller är vaken, om jag ligger kvar i sängen eller sätter mig framför datorn, vilken mat jag äter.. om ens någon. jag blir mest illamående när jag tänker på mat. och lukten på mat. sömn som aldrig vill kicka in trots att man är uttömd på all energi som någon gång har funnits i kroppen. jag är ändå sönder. och ju mer tid det går.. ju trasigare blir jag. och jag kan inte göra någonting åt det.

och som jag tänkte i natt;
jag är fast i en labyrint av återvändsgränder och kan inte ta mig ut. varje gång man tror att man har hittat den rätta vägen - varje gång man tror att man kan se ljuset i tunneln.. möts man bara av ännu en vägg som inte går att rubba. hoppet rinner sakta ut i sanden och det känns som ju längre tid det går desto mindre chans finns det att hitta den rätta vägen ut.

ångest är en cancersvulst på min själ.