efter några dagar fulla med att umgås med folk, dricka lite alkohol och ta sig fram och tillbaka lite överallt är jag trött. jag behöver mitt utrymme. jag älskar er alla men jag klarar inte av att vara i er närhet dygnet runt. behöver utrymme så att jag kan flippa ur om det behövs.

den här staden gör mig galen igen. trodde att en sommar i göteborg skulle kännas bra, men det känns inte mer än okej. alla känner alla och jag vill inte träffa alla. det blir bara mer och mer påfrestningar för mitt psyke. klarar inte av att vara i ett hav av människor men ändå känna mig så jävla ensam och vilsen. osynliga krav från alla håll och kanter. ångest som man inte får släppa ut. jag får nästan klaustrofobi.

och jag kan inte ta hand om alla. jag kan inte stötta alla som behöver det. inte när jag själv är så förstörd. och ibland orkar jag inte lyssna och ibland orkar jag inte trösta, men jag gör det ändå. jag kan inte ta ansvar för människor som borde vara på god väg att redan växa upp. allting serveras inte på silverfat. man måste prioritera vissa saker när man lever på bidrag.

jag vill göra så mycket mer än vad som är möjligt. jag vill rädda världen. men det är nog redan försent för det. vad ska jag göra med mitt liv? jag har inte ens en karta som kan vägleda mig. jag tror att jag är menad för större saker än vad som väntar. jag tror att sverige är alldeles för litet för mig.

och jag är trött på killar och på känslor. vill skära upp min bröstkorg och slita ut mitt hjärta så att man slipper tänka och må dåligt över någon som bara tynger ner en. jag vill känna att jag lever, men just nu är allting bara påfrestningar för själen.