dagen försvann så fort att jag inte hängde med.
jag märker inte av tid längre, det registreras inte i min hjärna. ibland går det dagar när jag bara sitter inne på mitt rum och dämpar ångesten med hjälp av tv-serier. ibland går jag inte ens utanför dörren. jag bara sitter här medan sekunderna tickar förbi. minuter, timmar, dagar, veckor. jag gör inte det jag borde göra. jag borde träna - orkar inte. borde övningsköra - har ingen lust. borde plugga - ingen motivation. borde städa - händer ibland, mest för att jag tror att mitt undermedvetna tror att allt blir bättre om man får bort lite kaos på utsidan. men jag vill bara gräva ner mig under mitt varma täcke och glömma bort att det finns en värld där utanför.
det känns så jävla tragiskt. ibland skrattar jag åt min egen situation. här sitter jag och mår dåligt och har ångest trots att jag stoppar i mig minst sex tabletter varje dag. inte lyckas jag ta mig upp ur sängen på morgonen heller, känns helt okej att lämna den efter klockan är tre på dagen. har ingenting att se fram emot längre. trots att jag inte gör något på dagarna känner jag press på mig. ångest över allt. när jag väl tar mig upp ur sängen och ut ur huset, försöker vara social med folk.. ibland är det bara ångest. det känns som om jag håller på att bli galen. jag vet aldrig vad jag ska säga, vad jag ska göra.. för att folk ska gilla mig och inte tro att jag är helt knäpp. så är det när jag inte är med mina närmsta. hela tiden är det så.
idag fick jag ångest över att vara på liseberg. för jag vet inte om personerna där tycker om mig på riktigt eller inte. för ibland känns det alldeles för pressat och falskt. som om de är tvingade att vara trevliga och prata med mig. jag är så trött på sånt. det ger mig bara mer ångest. jag förutsätter att folk ogillar mig. sen finns det personer där som jag tycker om men ändå känner mig obekväm med. ångesten slutar aldrig. har under de senaste veckorna fått reda på några saker som gör mig riktigt ledsen, men inte direkt överraskad. för jag vet hur människor fungerar. många har snackat skit om mig trots att de aldrig har pratat med mig, alla bara antar. man får reda på att vänner snackar skit bakom ens rygg. det värsta är väl att det har handlat om att jag mår dåligt.
att jag mår dåligt är ingenting som jag har valt. det är ingenting som jag kan styra över. jag vet inte varför jag mår som jag gör. jag har inte blivit misshandlad som barn, jag har inte upplevt ett trauma.. jag vet inte. det finns ingenting i mitt minne som ger mig en förklaring till hur jag mår. ända sedan jag var liten har jag varit överkänslig och gråtit för minsta lilla. jag har alltid haft svårt med andra människor. jag vill inte må dåligt, jag vill inte att andra ska må dåligt.
jag önskar att jag kunde trolla bort all ångest och ledsenhet, inte bara hos mig själv utan främst hos andra. det gör ont i mig när jag vet att andra mår dåligt. då bryr jag mig inte om mig själv. jag önskar att jag kunde göra världen bättre. hitta botemedel mot aids och cancer, ge vatten och mat till de som behöver, ett tak över huvuden.. utbildning och mänskliga rättigheter i u-länder. jag vill hitta ett bättre bränsle som kan ersätta olja. jag vill göra människor medvetna om vad som pågår i världen, stoppa djurplågeri och pälsindustri. jag vill sprida kärlek.
men just nu är allt grått. det är inte ens svart eller vitt. jag kan nästan inte gråta längre. jag ser ingenting när jag kollar i spegeln. jag har ingen aptit men trycker i mig ändå. jag vill skära mig bara för att känna att jag lever. känns som om jag är i tusen bitar. jag vill bli hel.
Jag känner igen mig så himla mycket.
Och jag vill inte heller ha det så, jag vill kunna göra saker, som alla andra.
Jag vill också skära mig bara för att känna att jag lever, men eftersom jag vet vilka blickar jag skulle få av folk då låter jag bli..
varför tar du tabletter om dom ändå inte funkar? jag är en sån som inte tror på tabletter. but well, thats me..
mjau: jag totalvägrade i tre eller fyra år när det gällde tabletter, men tillslut fick jag nog. ångesten gjorde för ont. testade sertralin och de fick mig att må mycket bättre. men effekten började försvinna, dosen höjdes och det blev bättre.. osv. sen har jag fått andra tabletter tillsammans med sertralinen, men hittills har de inte gjort någon större effekt. nu äter jag lyrica samtidigt.. började på 25 mg och nu är jag på 300 mg om dagen. jag hoppas att jag kommer känna effekt snart, bara så att jag lyckas ta mig upp ur sängen på morgonen och motivera mig själv till att göra saker.
Det här fick mig att börja gråta.. jag känner igen allt.. (fast än så länge orkar jag gå i skolan. ><)
du är kärlek
skärp dig, för fan. tror du NÅGON känner sig motiverad att träna och plugga? du känner dig så himla viktig, eller hur? vad du behöver är en dos verklighet och att sluta måla ut dig osm något jävla offer.
Tror många som läser detta känner igen sig på ett eller annat sätt. Jag känner i varje fall igen mig i det du skriver Jessica. Mitt fall skiljer sig lite från ditt men delar ändå vissa egenskaper. För några år sen, i mina sena tonår var jag fast i ett gravt spelberoende. Jag sket i att träna, äta, sova och mitt sociala liv var helt åt helvete. Jag var inne i nån form av depression men fick det aldrig diagnostiserat. Jag insåg inte själv hur jävla illa det var för mig. Jag
kände inte igen mig själv, jag visste in vem jag var. Jag tog mig ur spelberoendet med hjälp av mina föräldrar och syskon och av mina nära vänner. Dom fick mig att inse vad jag hade blivit, från den sociala och goa killen till en introvert och isolerad trasig människa. Jag förlorade sjukt mkt tid i mina tonår där, saker man borde göra som tonåring gjorde jag inte. Jag har inte ens tagit körkort och är nu 22. Saken är den att jag lyckades ta mig ur mitt hål som jag grävt och jag tror inte det är på något vis omöjligt för dig heller att göra detta:) Du behöver någon som du kan vara dig själv med. Jag rannsakade mig själv och insåg vilka som VERKLLIGEN var mina vänner när jag var så jävla lost som jag var. Jag har också svårt med människor, även fast det inte kanske ses utåt. Men jag känner ibland obehag och att människor ser ner på mig. Man ska bortse från detta och sluta jämföra sig med andra så gott det går. DU är bra som du är. Fan va jag ordbajsar och detta blir fan wall of text. Men kände att jag var tvungen att få det ur mig! Hoppas du lyckas hitta något i livet som gör att du kan ta dig ur det här, för du är värd ett bättre öde.
Peace out.
förra anonyma personen, fu. ingen gillar väl att t.ex plugga, men det handlar ju om ifall man kan ta itu med sånt man ogillar eller ifall man helt enkelt inte klarar av det. ångesten gör att man inte orkar med någonting, inte ser det positiva i någonting. den blir större än alla saker man "borde göra". och "viktig", det är typ det minsta man känner sig..
jag känner inte dig det minsta. men redan nu skulle jag säga att jag gillar dig. du ska bara vara dig själv och skita i vad andra tycker. jag går omkring varje dag i skolan och tänker "nu kollar dom på mig, för att jag ser så dålig ut, och så pratar dom illa om mig" osv. det är sjukt jobbigt. skriv upp en lista med saker du vill hinna göra. ta en dag i taget. och börja smått! skriver du upp hundra saker direkt så orkar du inte med. ta det lugnt. försök se världen med andra ögon. som att du ägde världen. som att ingenting kan trycka ner dig. skulle inte förvåna mig om du är som mig och inte kan ta åt dig av någonting positivts som sägs. men jag lovar dig, från botten av mitt trasiga hjärta. det finns folk som gillar dig för den du är, som tror på dig, som tycker att du är hur bra som helst! det gäller bara att du måste börja tro lite på dig själv. rycka upp dig. jag hade en period då jag skärde mig och var jävligt nära på att ta självmord, jag hade ingen att prata med, och skrev heller inte på någon blogg. jag höll allting inom mig. jag säger inte att jag idag mår bra, men jag mår bättre. livet känns meningslöst ibland med samma gamla vanor. men jag lever, och det är jag ändå glad för!
jessica, jag tror på dig, mer än vad jag tror på mig själv. ta åt dig. varenda ord. även om det är svårt. du klarar det här! om jag så ska behöva åka ner till Göteborg och dra ut dig! okej? :)
Håller faktiskt med anonym lite, första biten.
När jag mådde som sämst gjorde jag inget, men det blev ju knappast bättre, snarare 308750646 gånger sämre, för gör man inget fokuserar man bara på hur sjukt dåligt det är o hur synd det är om en.
Tabletterna knapras, psykologer flera gånger i veckan, terapi, blablablablaaaaaaaaaaa snark.
"Ryck upp dig o ta tag i ditt liv."
"Men ååh det är inte så himla lääääätt!"
Fast det är det.
Man måste bara komma över tröskeln, sen flyter det på.
Gör saker, gå ut, åk in till stan, ensam eller med folk, fika ensam ifall ingen annan kan.
Bara man kommer ur huset o tänker på annat så mår man bättre efter ett tag.
Beliiiivvvveee meeeh :)
Nej, det är sant, det blir inte bättre om man inte gör nånting, men det är inte så lätt som ni får det att låta att orka göra nånting åt sin situation. I alla fall var det inte lätt för mig.
Men som ovan sa, när man väl kommer förbi den där spärren så går det lättare. Inte för att varje dag efter det inte är en kamp, men det är lättare att orka när man vet att det kan kännas bättre.
Jag vet att det är svårt, och att du säkert visst försöker, men försök allt du har, och sen lite till. Som nån annan skrev, bestäm saker du ska ha gjort inom en viss tidsperiod, och se till att få dem gjorda. Det känns bra när man klarat det! :) Men börja smått, så att du inte ger upp.
http://andyp89.deviantart.com/art/Tales-121042202
http://trixypixie.deviantart.com/art/ma-petite-amie-104437854
http://miss-deathwish.deviantart.com/art/plastik-98157108
http://larafairie.deviantart.com/art/The-Red-Umbrella-38592031
http://gab.deviantart.com/art/reina-03-91535839
Vad är det för anonym idiot, slap
Jag känner igen mig lite i det du skriver :< men skit i de andra och jag vet att det är lätt sagt än gjort men jag tror att det kommer bli bättre, jag hoppas det iallafall för din skull.
MASSA kärlek till dig <3
Asså jag känner igen mig något äckligt mkt i de du skriver.. känns nästan som de är jag som suttit och skrivit allt detta. Så skönt att man ser att man inte är ensam om detta.
Men de är ju bara att kämpa på och försöka svälja denna ångesten.<3
precis sådär som du skriver känner jag också, jag har bara inte kunnat förklara det på något sätt. varken för mig själv eller för någon annan, men det känns ändå som om någon inte skulle förstå ändå efterosm jag själv inte gör det.
well i dont know u
men jag vet att du är en stark tjej som lyckas vara så vacker utåt och att du dessutom skriver ner det här säger mycket om din karaktär , fortsätt kämpa take care
Jag är ruskigt sugen på att skriva något smart... du ser problemen, du dämpar ångesten genom att sitta hemma och kolla på serier? men så gör inte det då, jag har varit lika depp som dig en gång i tiden, satt som en jävla nörd och spelade dagarna ut och in, jag var missnöjd med livet så jag gjorde något åt det, jag träffade de som jag ville träffa, jag gjorde vad jag ville, och jag lovar dig, du vill inte sitta inne och kolla på serier, det är inte en jävel som vill det, så gör inte det? Skaffa dig en vettig pojkvän eller vadsomhelst, vad som helst som får dig att komma ifrån sängen som gör dig så deprimerad. Det är inte lätt jag vet, det är svårt att veta vart man ska börja, men det går, jag lever seriöst livet just nu, och livet är för jävla kort för att slösas bort på en fantasivärld. Behöver du prata, so talk to me även fast vi bara träffats en gång! Lev livet nu jess, och peppa för fan!
Som många skriver vet jag hur du känner och går igenom.. mitt liv byggs det mesta på att överleva en dag i taget. Även om den dagen är bortkastad som de flesta tycker.
Jag själv vet att folk ogillar mig pga hur jag är, ser ut eller beter mig.. men dem har inte guts och fråga varför jag är sådan. Det är skillnaden, att dem inte frågar och antar och lyssnar på andra.
Jag känner dig inte, jag har aldrig sett eller pratat med dig. Men du verkar vara en riktig trevlig tjej som bara står i slammet i dammen, jag hoppas verkligen du hittar något som får ditt ljus inom dig att skina starkare. Vi alla behöver något sådant.
KRAM!
