det är nära bristningsgränsen
tre veckor kvar tills jag ska till psykiatrin igen
funderar på om jag ska höja min dos själv

jag har verkligen ingen motivation till att göra någonting. jag klarar knappt av att lämna huset. jag kan inte ta tag i saker, jag har hur många inlämningar och arbeten och sånt som skulle varit inne för två veckor sen.. men som inte ens består av ett enda ord. jag orkar verkligen inte. jag tänker självdestruktiva tankar. känner mig gråtfärdig och arg och frustrerad och ledsen och irriterad. jag orkar inte med det här.

idag pratade dom om blixtar och lite sånt. det var intressant. vi fick visa några av våra bilder, dom tyckte att mina var fina!!! vi var hemma hos mormor innan. hon är bäst. idag skakar jag som ett as. seriöst, mina händer skakar till och med när jag skriver på tangentbordet. imorgon vet jag inte om jag ska till skolan, jag ska baka jättemycket och fota ännu mer. men idag mår jag inte bra. känner hur allting bara blir värre och hur mycket sämre jag mår...

nej kanske inte riktigt
men jag är på dåligt humör och vill bara spränga hela världen. har inte sovit tillräckligt. hatar att vara tjej. är inte sugen på mat fastän jag är hungrig, blir väl mackor. vill gå ner i vikt. vill slå busschauffören som inte stannade vid min hållplats så jag var tvungen att gå hem. det är regn, mörkt och äckligt. typiskt sverige. jag skakar som ett as och kunde knappt ta några bra bilder till projektet efter att vi hade bakat.

LIVET SUGER!!!!!!!!!
nej kanske inte riktigt där heller, men bläh.
nu ska jag göra proof video till facebook.

något var det iaf. helt plötsligt började min hjärna spotta ut idéer och funderingar och allt där emellan. har inte haft sån inspiration på evigheter. jag tror att jag vet vad jag vill tatuera in. och jag vill beställa tyg så att jag kan sy. samtidigt har jag varit så extremt trött idag.. går inte att beskriva.

eller typ skära upp armarna och blöda lite

för det första så är det ingenting som står rätt till med min kropp. mamma har beställt tid för allt möjligt, tandläkaren - kanske måste dra ut visdomständer, fungera - måste testa lungorna eftersom att jag inte har lyckats bli frisk än, leder - kanske blir operation för mig med? sen tror jag inte att det var så mycket mer.. än. ska träffa psykiatriern igen om en månad typ och jag står fortfarande i kö för att börja samtalsterapi.

men det som är jobbigast är nog orken. den som inte existerar. jag har ingen ork eller motivation kvar i min kropp. allt bränsle har tagit slut och det är otroligt att jag ens lämnar sängen på morgonen. lust kommer stötvis. ibland är jag jättepepp på något men då försvinner allt annat. jag hatar skolan, jag hatar att behöva gå upp då det är kallt och mörkt för att åka till det mest deprimerande stället på jorden. jag vill bara stanna hemma och kolla på film och tv-serier. få ta det lugnt. slippa stressen om studenten och vilka betyg man kommer få och alla arbeten och prov som ligger samtidigt och som är jätteviktiga. och som jag aldrig lyckas ta itu med. det finns inget som driver mig längre. ett sportlov på en vecka räcker inte för att jag ska lyckas samla krafter och ta nya tag. det går bara inte. och ju mer jag kollar på listan med saker att göra desto mindre lust får jag att göra det.

de säger att jag måste börja vara i skolan mer. undrar hur man ska lösa problemet. jag har inget svar. de har inte dem heller. kan ingen riddare komma i sin rustning och på sin vita springare och fixa det? jag har inte tid att göra allting. jag har inte tid att äta, sova, gå i skolan för att sen komma hem och plugga, tänka, leva, andas, festa, umgås med vänner, träna, fota, kolla på film, laga mat, känslor.. jag har inte tid att finnas.

jag har ingen aning om vad jag ska göra.

just nu vill jag bara skrika ut allting som jag har inom mig
slippa gå och bära på all ångest som är orsakad av kärlek
eller det som är i närheten av att kallas kärlek kanske

jag vill skrika och försöka få folk att förstå hur äckliga och falska alla är. hur alla bara leker med andras känslor för att sen krossa hjärtan. lögner och svek är vardag. närhet är vatten i öknen, behövligt men jävligt långt borta. det är för mycket att begära, att bli omtyckt och omhändertagen. att känna sig speciell. att känna sig behövd. jag vill sluta tro på kärlek för att slippa bli sårad av för höga förväntningar. jag vill lämna landet. jag har så mycket att erbjuda. men jag är ensam.

en jävligt stor kram till er som är lika ensamma som mig i det här mörka, kalla och miserabla landet. jag önskar att jag kunde ta bort allt som är i närheten av ensamhet och stoppa ner i en låda och lägga upp den på vinden. istället för att tröstäta, tröstshoppa och tröstträna. istället för att ta ångesttabletter. istället för att vara bitter och hatisk. jag ger ut gratis kramar till dem som behöver. kram.

känns som om de flesta är players och bara ute efter meningslöst sex. jag måste lära mig att sluta tycka om vissa människor. se igenom alla lögner och repliker. ahhhh. jävla killar.

haha mamma knackade nyss på så jag fick stänga av musiken
när de är i florida kommer jag att spela hög musik dygnet runt
mamma hade sagt till pappa att jag kunde köpa mjölk efter skolan om den skulle ta slut när de var borta, och då hade han sagt: om hon ens går till skolan!
det är frestande.. men vi får väl se.

jag vill skruva upp volymen och sjunga och dansa
men jag ska väl ta en av de insomningstabletterna sen, som de skrev ut idag. imorgon höjer jag dosen av sertralin till 150 mg. sen ska det tydligen bli samtalsterapi en gång i veckan. vi får väl se hur det går.

till alla som har det lite jobbigt och tycker att livet är orättvist
jag hoppas att allting löser sig till slut och det tror jag att det gör
jag vill ge en kram till alla som läser min blogg
om ni behöver en kram någon gång så finns jag här

jag lyssnar gärna på det ni har att säga
jag vet att de flesta av er inte känner mig, men ibland kan det vara skönt att få skriva av sig till någon som inte vet någonting om en. jag vet hur jobbigt det kan vara med skola, kärlek, vänner och allt annat som har med livet att göra. och jag vill inte att alla andra ska ha det jobbigt. så om ni någon gång skulle vilja skriva av er, så läser jag.

jag är så jävla trött på allt och alla
jag är så jävla trött på att konstant bli sviken av folk som man fattat tycke för, jag är trött på allt som har med kärlek att göra och jag är så trött på livet i allmänhet. jag orkar inte gå i skolan varje dag för att sen komma hem och behöva plugga ännu mer. jag orkar inte bli ignorerad och bortglömd av människor som jag trodde betydde något. jag är så jävla trött på killar som inte är annat än idioter som tycker att det är kul att leka med folks känslor. jag är så jävla trött på att må dåligt och jag orkar inte med det mer.

jag är så trött

och ångesttabletterna är värdelösa
tror att det är dom som har gjort mig så sjukt trött idag
ska nog sova innan jag börjar gråta

imorgon ska jag tröstshoppa. det bästa för själen. inget annat verkar fungera.

all ångest kryper ihop till en enda stor klump
exploderar och tar sig ut till varje cell i min kropp
och som vanligt vet jag inte vad jag ska ta mig till

kärlek är det bästa och värsta som finns. kärlek framkallar varje känsla som finns i hela universum.  och det gör oftast ont. fyllt av ångest och panik. tårar som strömmar ner för kinder och som aldrig tar slut. inget ångestdämpande piller i världen kan radera känslan. en stor klump i magen som aldrig försvinner. jävla kärlek. jag önskar att man kunde styra sina känslor, men det kan man inte. man kan aldrig bli fri. man får aldrig sträcka ut sina vingar och flyga bort från allt elände som kärlek för med sig.

ibland handlar det bara om uppmärksamhet och bekräftelse. man vill att någon ska uppmärksamma att man finns. att man existerar. att man duger. bekräftelsen av att man behövs. man vill att någon ska sätta en på en piedestal. man vill bli älskad. man vill vara finast i världen och betyda allt för någon. som om livet skulle ha mer mening då. så jävla självdestruktivt. ska vi knulla? för då vill någon ha mig. för då har jag ju någon betydelse. och att man sen blir bortkastad spelar ju ingen roll.

man går ständigt sönder. jag går sönder. av inbillade känslor. längtan efter att betyda något för någon. knivar i ryggen. besvikelse. man är aldrig tillräcklig för någon här. aldrig. man duger inte. jag duger inte. för det finns alltid någon som är bättre. någon som är mer attraktiv. någon som tar för sig mer. jag är aldrig tillräcklig. och man tror att det ska gå över, men det gör det aldrig. man blir ständigt bortkastad för att man inte är perfekt. strävan efter något bättre. och när nästa person kommer förbi tror man att det ska bli bra. men man blir ständigt lurad och förd bakom ljuset. när man minst anar det blir man krossad igen. alla bara ljuger.

jag orkar inte med det som kallas för kärlek. det bästa och värsta i världen. jag orkar inte bli sårad gång på gång. jag orkar inte med känslor som inte går över och känslor som man inte kan styra över. jag orkar inte med ångest och känslan av att vilja skada sig själv för att man inte är tillräcklig. jag är aldrig tillräcklig och det får mig att hata mig själv.

och vad vet du om kärleken?
förrän du förgäves hatat den.

eller i alla fall allt som har med kärlek att göra
självdestruktivt
killar suger