failure
Jag är misslyckad. Det är ett faktum. Alla har skaffat sig körkort. Alla vet vad de vill bli. Alla kan allting. Alla har ett mål. Alla vet vart de ska. Alla utom jag.
Vad gör jag på dagarna? Ingenting. Eller ja, jag gör ju saker. Men ingenting som gör någon nytta här i världen. Utan mig skulle världen fortsätta ändå. Jag sover hela förmiddagen för det finns ingenting som får mig att vilja gå upp. Sen äter jag frukost, nästan alltid samma sak, finns ingen energi till att anstränga mig att göra något speciellt. Sen sätter jag mig här vid datorn i några timmar. Facebook för det mesta, spela onödiga spel som tidsfördriv, blogga lite grann. Kolla in allas bloggar och alla klädaffärer och allt annat som går. Men ändå finns det tid över. Ladda ner filmer och tv-serier, men det räcker ju inte heller. Visst älskar jag att se en bra film, visst älskar jag att se nya avsnitt av mina favoritserier. Men det finns alltid tid över. Kanske tar och läser lite om det finns någon bra bok, vilket det sällan finns. Tips behövs.
Sen när jag väl tar mig utanför huset är det för att åka till min terapeut. Vara där i knappt en timma, prata om allt möjligt men egentligen har jag ingenting att säga. Eller det som jag behöver säga kan inte ta sig ut. Istället pratar vi om hur jag ska förbättra min vardag, förbättra mig själv. Saker som jag redan vet om. Att det är viktigt att äta tre gånger om dagen och helst mellanmål, balanserad och vitaminrik kost. Att det är viktigt att få sin sömn, helst åtta timmar ungefär, inte sova för mycket. Försök att gå och lägga dig innan ett, gå upp innan tio. Det fungerade i knappt en vecka. Ingen motivation och ingenting att gå upp till. Ingen anledning.
Träffar sällan människor. Bara när jag jobbar. Kanske utanför ibland, mina arbetskamrater som jag visserligen älskar. Men mina andra vänner, var är dem? I Norge, i Borås, pluggar, jobbar... lever sina liv som normala människor. Jag har svårt för att ta kontakt med nya människor, sån är jag.
Klämmer in en körlektion i mitt upptagna schema. Hatar det. Mest för att jag är sämst i världen. Att körläraren bryter och inte förstår hur jag är som person. Att jag får motorstopp. Att jag får panik. Hatar det.
Nu har jag försökt komma igång med träningen. Jag gillar att gymma. Att gå till gymmet är det jobbigaste, eller ja, inte att gå dit. För det tar inte ens tio minuter och det är alltid skönt med en liten promenad. Men att ta sig i kragen och bara göra det. Knuffa undan all ångest som jag har och bara gå dit. Och inte tro att folk bryr sig om mig och tycker att jag är tjock och kollar på mig.
Och vad spelar det för roll om jag bloggar? Människor klarar sig ändå. Det finns så många andra där ute som tagit över världen med sina egna kollektioner och silikonbröst och googlade söta saker. De tjänar flera tusentals kronor varje månad. Vad har jag att bidra? Ingenting.
Att min terapeut ska sluta vid årsskiftet gör inte saken bättre. Jaha, det är så den psykiatriska vården fungerar. Det finns ingen fast läkare där heller direkt. Har inte träffat någon sen i våras. Inga lugnande eller ångestdämpande tabletter får man heller. Inte ens om jag bryter ihop på jobbet. Spelar ingen roll.
Vi ska ta kontakt med Balder. Så att jag får en kontakt där. Jag känner mig speciell, inte på ett bra sätt. Ett jävla problembarn är jag. Kan ingenting. Fattar ingenting. Kan inte göra något som en normal människa kan. Kan inta ta tag i mig själv. Behöver hjälp. Orkar inte vara misslyckad. Så mycket fel.
Vad är jag bra på? Typ ingenting. Har ingen talang. Har ingen hobby. Jag är bra på att spela Facebook-spel. Det är allt. Och så är jag bra på att vara realistisk (även om de flesta kallar mig för pessimist)
vet att vi inte direkt varit änglar mot varandra.
Men jag måste bara säga att det du skrev var jättebra skrivet, och jag känner faktiskt igen mig en hel del.
Önskar dig verkligen all lycka Jessica, på riktigt.
<3
you don't know me, and I don't know you.
men du verkar vara en sjukt bra människa. du kan visst mycket! du vill bidra till bättre miljö - hur många gör det på en skala? du tar dig tiden att plocka bort skaft på en engångsrakhyvel, vilket jag aldrig har hört någon göra innan.
du är så grymt jävla snygg, äckligt skön klädstil, skriver på ett välldigt bra sätt, tar superfina foton.
det är synd att du ska behöva må så dåligt & att samtal med teraput inte verkar hjälpa. jag kan relatera till den här texten. att inte ha någonting att vakna upp till, att ligga i sängen hela förmiddagen och känna att ångesten är för stor för att orka slänga av täcket. att det känns som om ingen skulle märka ifall man dog, för att man är så obetydlig. ingen motivation för att göra något åt saken och att ingen förstår en.
men vet du vad du behöver göra? hur mycket du än känner att det inte går, gör det! gå på körlektionerna och ta ditt körkort! gå ut och träffa folk, festa & resa. det är det var denna tiden i livet handlar om, att gå ut och ha kul.
jag önskar dig all lycka och jag känner nästan på mig att du inte kommer ta till dig något av det jag skrev. jag vet, för jag är likadan. men jag vill hjälpa folk, även ifall detta inte var till någon stor hjälp, så vill jag att du ska veta att folk bryr sig om just Dig.
kram på dig
Den där beskrivningen är så äckligt lik det jag känner.
Usch som dom andra oxå har skrivit att jag känner igen mig mycket i det du har skrivit.. vi är väldigt lika varandra på många sett..men du ska veta en sak från mig att jag tycker du är jätteduktig! Du kanske inte ta åt dig när jag säger detta men jag tycker du har iallafall en talang och har en hobby men du ser inte den! jag ser att du är duktig på att skriva och blogg och har bra saker att komma med. Du är duktig på smink och mycket mer och fast jag inte känner dig eller har träffat dig så vet jag att du kan mycket men du ser inte det bara.. Ha det bra gumman
Hoppas du hör av dig :)
boktips - hungerspelen
Då måste jag och flera andra ungdomar vara misslyckade också. Skillnaden mellan dig och mig är att jag försöker ändå vara positiv. Jag har inte bråttom med att bli bättre, jag tar babysteps. Jag försöker utvecklas som människa, men i min egna takt. Man ska inte jämföra sig med andra människor, då vi alla är olika.
Angående gymmet, jag försöker gå dit så ofta jag kan. Visst känner man motstånd när man kommer dit med sina fula gymkläder och breda kropp, medan de blonda brudarna går i sina tights och slänger med håret. Men jag går för min EGNA skull. Du ska inte bry dig vad andra tänker. Alla tänker om varandra hela tiden, det är mänskligt. Inget att bry sig om.
Kan inte säga att du måste älska dig själv eftersom jag vet hur svårt det är, men du borde acceptera dig själv.
Du är en bra människa. Du ser betydligt mycket bättre ut än vad många gör, fint ansikte och en slank fin kropp (du kanske inte ser så, men jag och många andra gör det). Du verkar väldigt smart också. Så ryck upp dig, du är inte alls dålig. Du jobbar, du tar dig till gymmet och körlektioner, du städar... Det är fan inte dåligt. Du är mycket duktigare än de flesta.
snygg!
Jag vill inte vara som alla andra och skriva "GUD, PRECIS så känner jag mig", för det vill man inte höra. Men det är verkligen så. Det känns hela tiden som att man själv står kvar på ruta ett och inte tillför världen eller någon annan människa någonting. Och alla andra man känner är vettiga eller försöker åtminstone vara det. Det är kanske för att man är realist eller pessimist som du säger. För att vi ser saker för vad dem är som man mår dåligt. Andra gör inte det, eller kan kanske åtminstone ignorera the fact att det mesta inte spelar någon roll eller har något värde.
Men man lever ju bara en gång. Man får tänka så, vad spelar det för roll om det är värdelöst? Man måste försöka göra det man mår bra av, försöka leva och göra så mycket roligt man kan. Jag antar att det åtminstone är det livet går ut på, och hur man gör det spelar egentligen ingen roll. För vem kan döma? Jag hejar på dig!
<3
Men ey, sen jag gick ut gymnasiet har mitt liv inte haft någon mening alls i princip. Nu har jag fått ett deltidsjobb på McDonalds (MEN WUHU) och ja, nu längtar jag bara till att få jobba.. vilket inte händer ofta. Och jag kände igen mig jättemycket i att du knappt umgås med folk, utan mest de på jobbet. Fan, jag kommer inte ens ut ur huset :C Haha fifan
tips på böcker är allt som haruki murakami har skrivit, också john green :)
kändes som om du beskrev mitt liv nyss, om man bortser från jobb, försök till körkort & någon att prata med. det suger verkligen.
men jag hoppas med hela mitt hjärta att du mår bättre snart för du verkar verkligen vara en smart & grym tjej så det förtjänar du. keep it up!
jag känner nästan precis likadant som de du skrev! känns skönt att veta man inte är ensam.Tror visserligen många känner så idag.
Börjar dock vända lite lite smått för mig.. hoppas de gör det för dig också snart! :) puss
åh, du skriver så mykcet som jag känner igen mig i.
Andra i min klass har körkort, inte jag. Jag studerar elektronik på gymnas men har ingen aning om vad jag vill bli. Jag bor med min pojkvän 30 mil från min familj och mina bästa kompisar, och går på en skola med typ bara killar(elektro/bygg/bilfag) och pratar inte med några tjejer här. Jag och David bor utanför själva byn för att jag får nästan inte pengar i stipendium eftersom mina föräldrar fortfarande är gifta. Min brorsa som är 6 år äldre har alltid varit bäst i allt möjligt, medans jag bara är en let down. Jag har ångest och rökar för att det är det ända som hjälper. Har haft en svår uppväxt och har haft ätstörningar.
I bland mår jag också som du, jag har varit helt down the drain också. Skurit mig, velat dö.. mår jo fortfarande så då och då, fast jag provar att tänka positivt. Imorgon är en ny dag. Jag är här om du vill prata. Och jag tycker du ska komma till Norge och besöka din/a kompis/ar som är här!(och mig då) :)
Åh jag som fick för mig att du skulle bli president ju!!!
Kan du inte skriva ner det som du inte kan få ut hos din terapeut? Kanske funkar bättre.
Lästips: The/A (inte helt säker på vilket) History of Love - Nicole Krauss: så himla fin och annorlunda. Housekeeping - Marilynne Robinson: har bara läst första trettio sidorna men den verkar väldigt, väldigt bra. Lågmäld och... Bra, helt enkelt. Wuthering Heights - Emily Brontë: klassiker, gammal engelska som för den sakens skull inte är svårläslig. Kärlekshistoria som skiljer sig från allt annat jag läst. Och Pilgrimsresan - Paulo Coelho: handlar visserligen om en mans resa för att finna sin religion eller nåt liknande, men om man bortser från det och tänker sig den mer som en livssyn/filosofisk resa är den underbar, mådde så himla bra när jag läste den.
istället för att gå till en körkortslärare som bryter och inte förstår dig, ta hjälp av din mamma eller pappa, låt dom gå dendär kursen så kan ni köra ihop och då slipper man fasta tider osv så kan du göra det när du har en bra dag istället för att boka in en dag ett tag framöver.
nu när du inte jobbar, åk till dina kompisar som bor långt bort, ta med en av dina lisebergsvänner på krogen, fika, myskväll, laga favvomat (tacos!) eller bjud på muffins. skissa upp en tatuering. färga håret i en galen färg. ta med din syrra/mor/far och hunden till skogen och ha picknick.
rensa datorn. kolla på alla gamla bilder och ring en vän du glidit ifrån. möblera om med ditt gamla favvoband på högsta volym.
........ ahdu. kom igen nu jessica, du kan må bra igen! puss.
börja inte på antidepressiva, det är endast hyckleri och om du är smart nog så ger det mer ångest att käka något som fruktansvärda människor komponerat ihop.
Bli istället aktiv. engagera dig i något. gbgs djurrättsaktivister är väl rätt raw...& flamsiga kanske. men det passar nog dej. Framförallt, bli vegan. så är du åtminstone på väg mot något bättre.
Vet att det var ett tag sen du skrev detta men HERREGUD vad jag känner igen mig i vartenda litet ord i hela denna texten, jag känner PRECIS likadant & jag mår skit, rent ut sagt... börjat gå hos psykolog/terapeut har jag också, vet inte ens om det kommer hjälpa.
Känner mig misslyckad, kass, inga "gamla" vänner kvar, ja, allt du skriver känner jag igen mig i....
Ville bara skriva av mig det till dig.
Om du vill höra av dig & prata får du gärna svara på min kommentar, eller nått, om man nu kan göra det?
