hon går genom tavlan, ut ur bilden

finaste jane lånade ut den till mig. jag började läsa inatt. flera timmar. jag grät. sen orkade jag inte. fortsatte nyss. nu är den slut. så otroligt bra bok. om utanförskap och vuxna som inte ser.

"hon har inte varit där på länge, ibland tror hon nästan att det vore bäst att glömma allt annat utanför dessa vita väggar. det skulle vara lättare att sjunka djupare in i dårskap än att försöka lossa sig själv från denna galna värld."

"farfar hade sagt att sådana människor hade råkat illa ut i livet och skulle vårdas som blommor, med vatten, ljus och många ord. farfar pratade med sina krukväxter och rörde vid deras blad på samma sätt som när han smekte en kind. han sa att det kanske var de galna som var friska och tvärtom."

åh, den boken! vi fick läsa den i skolan och skriva läsloggar. den är väldigt fint skriven.

den är så fantastisk

Åh har också läst den. Visst går den fort att läsa? Man börjar och sen är det svårt att sluta.

absolut! jag sträckläste den nästan!

den är så fin, vi läste också den i skolan.

men det var bara jag som förstod den, resten av klassen skrattade åt den och sa att hennes farfar var en pedofil.

usch, omogna människor :/