eller det känns så i alla fall.
alla har någon, förutom jag.
så är det ju självklart inte, men det är så det känns.
som vanligt.

oftast kommer det på natten. i mörkret är jag ensam, sårbar och rädd. jag behöver någon som skyddar mig från monster under sängen. någon som somnar med armen runt min midja. någon som får mig att känna mig trygg.

av någon anledning går saker aldrig som de ska. jag är bara någon man tar på vägen, någon emellan. det är ett faktum. och det suger. alla behöver närhet för att må bra, i mindre eller större doser. ibland fylls hela mitt hjärta med glädje och slår några extra slag, bara jag är med någon vän. någon som betyder och är villig att lägga sin tid på obetydliga lilla mig.

men jag saknar den där andra glädjen. pirret i magen som flyr upp genom halsen och gör att man ler så där fånigt för sig själv. jag saknar att känna mig viktig, som om man faktiskt betyder och spelar roll. som om man är det viktigaste på jorden för någon. jag saknar att känna mig älskade och speciell.

ibland känner man sig ensammast i världen. man ropar men man får inget svar, bara ett svagt eko av sin egna röst. jag saknar att ha någon som värmer en när man är kall. som gör en glad när man är ledsen. någon som lyssnar när man behver prata. någon att sakna. någon att tycka om.

man kan inte styra över sina känslor. man kan inte tvinga sig till något.
men visst gör det ont ändå när saker och ting tar slut.

(det är på natten, innan jag ska sova som alla tankar kommer fram. när man får tid att andas ut. och jag kommer nog att skriva ner saker lite oftare, som jag brukade göra tidigare. man kan inte alltid ha tillgång till datorn då man behöver skriva)