det är torsdag, jag sitter här och känner mig uppsvälld och fet.
jag vet att många inte skulle klassa mig som det, inte ens som mullig. snarare normalviktig. några har till och med kallat mig smal, men det kan jag inte förhålla mig till. när jag ser mig själv i spegeln varje morgon så ser jag bara det som är fel. jag klämmer på fettet och önskar att det inte existerade. ibland är man så frustrerad att man vill springa upp till köket och hämta en kniv bara för att skära bort det där äckliga som dallrar. men det händer ju aldrig. istället så gråter man en skvätt eller två för att man är så ful och värdelös.

bara under de senaste två veckorna har jag, eller ja, andra hittat mig i en blogg, en video och på en sida. alla riktade mot thinspiration - thinspo. bilder som andra kollar på för att hålla uppe motivationen. jag tar det som en komplimang. samtidigt som jag inte är säker på vad jag ska tycka. varför är jag ens med där? jag är inte i närheten av någon size zero. jag tror bara att jag ser smal ut på bilder. jag tror inte att kameran alltid lägger på fem kilo, snarare tar bort. eller jag vet inte. jag önskar att jag var så smal som man lyckas se ut på bilder ibland. men det är jag inte.

jag är så motsägelsefull när det kommer till sånt här. men det är inte mitt fel. jag försöker ändra mina tankebanor, men arton år av medias hjärntvättning är svårt att få bort genom ett knäpp med fingrarna. varje dag bombas man av bilder på vackra tjejer, smala som stickor i de flesta fall. och man intalar sig själv att det är så man ska se ut för att bli accepterad. samtidigt som man funderar över hur man kan tillåta pinnsmala och utsvultna flickor att gå på catwalken och smitta oss med sådana ideal.

jag vet att alla inte väljer att vara smala, vissa är det helt naturligt, och det är inget fel med det. de kämpar oftast minst lika mycket med sin vikt som de som är större. eller ja, det låter fel att säga så. som om alla som har någon storlek över 34/36 skulle vara tjocka. för så är det verkligen inte. men jag tror inte att alla modeller är naturligt smala. jag tror inte att alla svälter sig heller. men vi är så sjukligt påverkade av media. och för det mesta så är det omedvetet. jag tror att min idealbild är formad genom det som jag har sett i media under alla mina år. sen hjälper det väl inte precis att man blivit kallad tjock folk i ens närhet eller att man i omklädningsrummen på mellanstadiet såg klasskamrater sitta och ta på sitt "fett" - som inte var annat än skinn - och kalla sig för tjocka, trots att de var så nära perfektion som möjligt.

i ettan hade vi retorik. i slutet på kursen skulle vi hålla ett brandtal. jag valde att prata om skönhetsideal. om någon vill att jag ska lägga ut det så kan jag göra det. man försöker intala sig själv om att man duger, man försöker intala sig själv det eftersom att ingen annan gör det. and my mind is playing tricks on me. ibland när jag ser mig själv i spegeln så är man nästan nöjd. fast det brukar inte hålla i sig särskilt länge.

jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. men jag ska inte tråka ut er.