ännu ett nattskrivet blogginlägg.

mitt hjärta stretar åt olika håll. jag vet inte vad jag vill eller vad som är bäst. spelar det någon roll att det pirrar i magen när jag pratar med någon, samtidigt som det gör ont att se en annan på stan. medan den tredje bara gör mig mer förvirrad. som om det ens var möjligt? trots alla omständigheter vänder jag mig till den som sårat mig mest. bara för att jag inte har någon annan att prata med. inte på samma sätt i alla fall. jag bara väntar på att någon med samma egenskap ska vandra förbi så att jag kan försöka komma över dig. eller komma över känslan som jag tror att jag saknar. vet inte vad som stämmer in mest. jag vet inte om jag orkar veta.

ett känslomässigt kaos
kärlek gör ont
kärlek gör mig förvirrad
alla dessa känslor
jag vill stoppa dem i en burk och ställa längst in i gaderoben. långt ifrån dagsljus och verklighet. hur kan man känna så mycket på en och samma gång? hur kan något fortfarande göra ont? jag vet inte vad det är jag saknar, personen eller känslan.

allt känns lika deprimerande och stormigt som vädret utanför mitt fönster. regn och rusk. jag är en enda stor klump av förvirring. ångest. oro. allt som hör till. ge mig ett facit tilllivet och en karta över känslor, fast jag har ju aldrig varit särskilt bra på att läsa kartor..

regnet når inte ens in så att det kan smattra mot fönsterrutan. regnet gör mig inte ett dugg lugn. jag sitter uppe och klockan är sex(om inte vintertiden har kickat in för då är den väl fem.. tror jag) och du är fortfarande vaken. pratar i metaforer för jag vet inte hur jag ska beskriva det annars. vad det nu är.
batteriet behöver laddas för andra gången på detta dygnet.
jag vet inte vart jag ska ta vägen. regnet öser fortfarande ner. när tar det slut? när tar detta virrvarr av känslor slut? ingen vet. eller?

just nu vill jag bara sova och hoppas på att hjärnan tänker på annat när jag väl vaknar upp..

- jag var fortfarande vaken när klockan var sex, eller ja, sju om det inte hade blivit vintertid. vet inte vad som höll mig vaken.