göteborg är stort, göteborg är litet. det gäller väl hela sverige egentligen.
alla känner alla, inte alltid nära, men alla vet vilka alla är - generellt.
hela bilddagbokspacket i alla fall. man hamnar i någon ny persons bildagbok,
för att finna att en bekant har skrivit en kommentar eller två,
och man vill skrika av frustration för att man inte får ha något för sig själv.

det är ungefär så det är. det är inget spännande med nya människor, de nya människorna existerar knappt. för på något sätt vet man vem han eller hon är, eller så vet personen vem man själv är, eller vem man umgås med och att man har en bekant här och en avlägsen bekant där. visst är det väl trevligt att människor socialiserar sig med varandra, lämnar en kommentar eller två, eller i bästa fall - träffas i verkligheten!! man får inte glömma att det handlar om att vara social på båda planen, inte bara på ett. jag har knappt ork eller vilja till någon av dem.  

men nu ska jag försöka komma till saken, ämnet, i-landsproblemet eller vad ni nu väljer att kalla det. göteborgskretsen som jag kallar den - en mängd människor i göteborg eller västsverige som är bekanta med varandra på ett eller annat sätt - äcklar mig något otroligt och jag har kommit på mig själv att ta avstånd från den. ständigt ser man hur de lägger oskyldiga kommentarer i varandras bilddagböcker om hur söta och snygga de är, och alla är snyggast och alla är sötast, och alla smörar för varandra för att inte hamna i kläm. och visst, jag har väl själv skrivit några ord om hur söt eller snygg en person är, men i uppriktigt syfte, för att jag verkligen tycker det.

jag har varit en del av göteborgskretsen, förra året var det väl mest aktivt. och visst spelade man med, är man med i leken får man leken tåla och man måste spela efter dess regler. till slut blev man sviken av de som brukade betyda mest för en, det visade sig att de inte alls brydde sig om en och att man blev egoist om man påstod att det inte var särskilt moget att ställa in planer och sen vara med någon annan - det låter som på mellanstadiet, och i stora delar är det så. och när man mådde dåligt så ville de inte trösta en för att det förstörde stämningen. jag vill inte ta del i något sådant. så jag gav upp på personer som gav upp på mig, trots andra chanser.

efter timmar spenderade med att snacka skit om alla i kretsen som hade gjort det ena och det andra, så märker man nu hur otroligt skämmiga människor faktiskt är. de som kastat mest skit på varandra, bakom ryggen såklart för ingen vågar stå på sig, så lämnar de kommentarer till de som tydligen såg ut som troll om hur söta de är. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, deras beteende är rent av patetiskt. jag säger inte att jag aldrig har gjort samma sak, det har säkerligen hänt, men särskilt nyligen var det inte.

jag brukade tro det bästa om människor, jag brukade ge dem andra chanser. men när det väl kommer till kritan så fungerar det oftast inte. vare sig personen ber om det och sen inte tar chansen eller tar chansen och sen sumpar den, så fungerar det inte. och jag är så trött på den här staden. finns fortfarande folk som jag tycker om, men som jag sällan umgås med - ibland på grund av att de umgås med de som äcklar mig, ibland för att mina tider inte passar ihop med deras tider.

jag vill inget annat än att komma ifrån den här staden och dess människor.