varken musik, mat eller han kan nå upp till den behövda nivån.
inget av de tre översta gör mig särskilt mycket mer lycklig.
och jag har kommit till den punkten då jag verkligen inte orkar.
jag har längre tänkt på det. hur länge orkar man egentligen?
hur länge orkar man må såhär dåligt? inte mycket längre till.

jag har aldrig varit som alla andra. jag har alltid varit överkänslig och haft lätt för att gråta. och under tonåren visade det sig bara mer och mer och utvecklade sig till ångest och depression. det är det som jag antar i alla fall. någon riktig diagnos har jag inte. men jag tror inte att det är normalt att må såhär dåligt. det kan det inte vara. och ända sedan högstadiet i sjuan har jag undvikit kuratorer och bup, trots att det har kommit på tal åtskilliga gånger. jag tror inte att man kan prata av sig problemen. jag tror inte att de kan bota en. jag skriver och har skrivit så mycket under de senaste åren, texter och dikter och allt. men inte har jag blivit botad.

det är som cancer. det sprider sig fort. en tumör som bara växer sig större under åren. och man vill inget annat än att den ska försvinna så att man kan bli frisk. jag ser det som en sjukdom, det jag har, en psykisk sjukdom. visst kan man må dåligt till och från, ingen kan vara glad dygnet runt, men det här.. det är bara löjligt. och jag vill inget annat än att bli botad.

antidepressiva känns som sista utvägen, jag har länge försökt övertala mig själv om att jag är stark nog att klara mig själv. att jag kan göra det här utan något eller någon annan. jag försöker intala mig själv att det kommer gå över, att det bara är en fas. att man mår dåligt ibland och att det inte är så mycket att göra åt. men det har gått några år nu som sagt. kanske är det dags att tänka om lite. fundera på att man kanske måste och kanske borde ha något mer än bara sig själv. för det har inte blivit bättre med varken vänner eller kärlek. hyfsade betyg har inte botat mig. upplevelser i form av konserter och resor har bara haft en temporär verkan. just nu känner jag mig bara slut, som om all ork har runnit ur mig, som om jag inte vet vad jag ska ta mig till.

mycket har väl att göra med skolan också. jag går i tvåan, det som majoriteten säger är det tuffaste året. och det är det hittills tuffaste året för mig. vem vet hur trean kommer att bli. jag vet bara att jag ligger efter med saker, att jag inte har gjort saker i tid, att jag inte har hittat varken ork eller motivation. jag känner mig bara tvingad. tvingad till att göra saker, gör jag klart dem, så blir jag lite stolt över mig själv. även om det är veckor senare än tänkt. att kunna fullfölja något är skönt. det är knappt en månad kvar i skolan, nya arbeten börjar i nästan varje ämne. och jag vill bara lägga mig på marken och skrika, ser ni inte hur slut jag är? ser ni inte hur trasig jag är? hur mycket tror ni att jag orkar egentligen?

jag behöver nog antidepressiva. ångestdämpande i alla fall. för det är ångesten som är den värsta. panikångesten som attackerar en utan förvarning. som gör att man ligger och gråter floder på golvet för att man känner sig så hjälplös och ensam. jag tror att jag är sjuk. jag vet att jag är sjuk. och när man är sjuk behöver man medicin. det som jag är mest rädd för, är att det inte kommer att hjälpa, att biverkningarna kommer att vara extrema, att man kommer att känna sig ännu mer hjälplös och ensam och bortglömd. det kanske är risker som man måste ta.

jag vet bara inte hur man ska säga till dem att man har gett upp. inte på livet, men på sig själv.