you're weighed down, you're full of something. of sickness, and desertion.
det finns ingen att vända sig till.
jag vet inte ens hur jag ska få ur mig allt, hur jag ska förklara det. finns ingen inspiration till att skriva ner det heller. och just nu skriver jag mest för att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
vissa tror att jag mår bättre än innan. men jag vet att det inte är så. jag vet hur jobbigt allting känns. jag känner nästan ingen glädje alls. det känns som om jag kan bryta ihop närsomhelst. jag känner av det varje dag. och destruktiva tankar är tillbaka. jag drar mig undan så många sociala situationer som går. jag är så jävla vilse. och allting känns så jävla meningslöst. och jag orkar inte må såhär.
äter redan maxdosen för voxra samtidigt som jag tar 150 mg sertralin. orkar inte med alla tabletter som inte gör någon skillnad. varken voxra, effexor, mirtazapin eller lyrica har fungerat. jag är så jävla trött.
känner igen 'måendet' :/
styrka till dig :/ som att det skulle hjälpa såhär, men.. var tvungen att skriva nån rad för att "visa" att jag bryr mig i alla fall, trots att jag inte känner dig så kan jag ju känna igen mig.
Jag har ätit sertralin i över ett år, och fick i November voxra utskrivet. Sedan 2 och en halv månad tillbaka har jag haft konstant illamående och kräkningar och läkarna kan inte tänka på annat än att det är medicinerna som skapar detta mående. Är detta något du känner igen? Jag uppskattar verkligen svar.
jag har känt så hela mitt liv till och från och man vill så gärna hjälpa andra men det värsta är att det går ju typ inte. en dag kan man plötsligt bara må bättre och det är inget man kan guida någon till liksom, det är så extremt individuellt.
men undrar, har du inte fått någon diagnos? jag tycker det faktiskt är skönare om man fått det, så man har nåt att utgå ifrån ang sitt mående.
jag känner igen mig så jävla mycket.
"Fem steg bakåt, två steg fram
på lite håll liknar det dans"
kent <3
Vet att massa randoms säger såhär men vill du prata med någon utomstående så, im here. Går knappt i skolan så jag är hemma hela dagarna (Y)
kram på dig!
Jag kan till viss del känna igen mig i hur jag mådde för några år sedan, för jag fick ångestattacker av sociala situationer, och undvek dem helt. Och kände mig som att jag gav upp. När jag tänker tillbaka på det idag så skulle jag vilja krama den gamla Tove, och säga att allt kommer bli bra.
Det som hjälpte mig var ett nytt liv. Att fly bort efter gymnasiet. Ny stad, nytt liv, nya vänner. Allt som påminner mig om det som var kan få mig att återgå till den person som inte längre är jag.
Egentligen så brukar bara tabletter göra en sämre, har faktiskt aldrig hört talas om någon som mått bättre av att äta tabletter.. Du kanske kan börja på yoga? Kanske låter stört men fan, har hört att det hjälpt många att må bättre i sinnet, bara man inte ger upp vilket såklart är det svåraste.
Hoppas som alla andra att du ska må bättre.
Känner igen mig.
Det blir aldrig bättre..
Man börjar tröttna på att kämpa.
Och om jag kunde skulle jag vilja fixa så att du mår bra, du förtjänar inte att må så dåligt som du gör (fast det kanske ingen gör).
Em har aldrig hört talas om någon som mått bättre av tabletter; jag vet att uppfattningen finns att dåligt mående inte kan hjälpas med kemiska substanser, men det beror faktiskt helt på vad orsaken bakom ångesten ligger. Är det något man varit med om som utlöst det så tror inte jag heller att tabletter fungerar särskilt bra, förutom kanske tillfälliga ångestdämpande. Men om ens depression t ex faktiskt har biologiska orsaker, som kemisk obalans i hjärnan, då kan medicin ibland vara det enda som funkar för att återställa balansen. Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu på antidepp, så inte är det nåt dumt påhitt inte.
Jag vet inte vad ditt mående beror på, om du varit med om något, har ärvt det eller helt enkelt bara drabbats av obalans i hjärnan, men jag är övertygad om att du kan få må bättre. Det finns grymt mycket olika behandlingar och sätt att testa, även om vissa må vara okonventionella. Jag vet, jag vet verkligen att det ibland (eller kanske jämt) kan kännas som att du inte orkar kämpa, som att du en gång för alla har fått nog och bara vill lägga dig ner och dö, men snälla, snälla söta med socker på, gör inte det. Ge inte upp.
Blaah, jag skriver alltid så förbannat långt. Men alltså. Jag vet inte om din cupcake-mail är den du använder eller om du sällan kollar den, men gör det. Typ snart, typ nu.
Om du någonsin skulle behöva snacka med någon finns jag här, även om du inte känner mig.
Du ska innte behöva må såhär..
Kram på dig <3
Till Em: Mina antidepp kan vara det bästa som har hänt mig, jag har gått från att inte ta mig upp ur sängen på morgonen och dödslängtan till att missa 1-2 lektioner i veckan istället för dagar och må inte bra, men helt okej.
Träning är ett superbra komplement till att må bättre, då det frigör endorfiner och det har gjort en hel del för min skeva självbild. Dock så kräver det ju en hel del bara att ha orken att börja.
De som svarade till mig: Visst kan kanske tabletter göra en bättre tillfälligt om man hittar rätt, men jag tror inte på att det kan göra allt bättre i längden samma som med alla andra droger. Om man börjar ta tabletter så får man ju som ett beroende av dem och så fort man slutar kan man må ännu sämre - vilket blir ännu jobbigare. Jag har ju inte tagit antidepp tabletter och sen slutat med dem så vet ju inte exakt hur det känns, så rätta mig gärna om jag har fel!
Men tycker ju givetvis att man ska börja äta tabletter om det inte finns någon annan utväg, om man mår bra utav det så kan det ju vara värt det
<3
det finns folk som orkar lyssna, men jag har dock inte hittat något för varje gång jag vill prata och faller ner och vill dö lämnar de mig genom ignorering så letar fortfarande efter någon att dela glädje och sorg med, men jag kommer hitta någon, och DU kommer hitta någon. Promise :*
det är din jävla INSTÄLLNING det är fel på. sluta måla upp dig själv som ett offer, inget blir bättre av att du whinar omkring och tror du har det värst i hela världen
