texter som får en egen blogg

Jag blir arg, frustrerad och förbannad, riktigt jäkla förbannad

på denna värld, på vår värld. Jag blir arg på mig själv,

jag blir frustrerad över min spegelbild och jag blir förbannad

på siffrorna som visar sig på vågen där jag står.

Alla dessa skönhetsideal, vi möts och blir slagna med knytnäven

i ansiktet varje dag. Och varje dag ser sig unga flickor, flickor i min

egen ålder, sig i spegeln och drar i skinnet.

De jämför sig med varandra, de jämför sig med size zero

modellerna på catwalken, de jämför sig med ideal som inte

ens är i närheten av normala. De ser Nicole Richie, Lindsay Lohan,

Victoria Beckham, Mischa Barton och till och med Angelina Jolie.  

De ser alla dem som en gång varit eller fortfarande är idoler och förebilder.

För vem lyssnade inte på Spice Girls när man var liten?

Vem såg inte Föräldrafällan minst 2 gånger?

Och vem har inte följt O.C varje vecka i väntan på nya intriger

och nya problem i det perfekta Orange County?

Man bläddrar i veckotidningar och blir ständigt mött av skandaler

och tragiska historier som tydligen formade alla kändisars liv.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta, om man verkligen

ska tycka synd om dem. Många flickor vill vara exakt som dem.

De kopierar stilar från sina förebilder, de granskar dem topp till tå

och avundas deras perfektion.

En perfektion som uppkom ur den fantastiska digitala världen

med retuscheringsprogram som kan få vem som helst att

se någorlunda bra ut.

Det handlar inte längre om att skaffa en likadan frisyr som sin idol,

eller att ha på sig en liknande outfit. Nu handlar det om att pressa

ner sig i samma storlek, att ha samma midjemått och att svälta sig själv

på samma sätt. Eftersträvan av perfektion.

Jag blir besviken på mig själv, tio fingrar upp till han där som

egentligen inte existerar, på att jag blir riktigt besviken.

Jag blir besviken på att jag själv står och granskar mig från topp

till tå i spegeln, det gör ont att jag är fångad av samma förbannelse.

Jag önskar att det var så lätt att bara kunna se på sig själv

i spegeln med stolthet i ögonen och beundra sig själv,

berömma sig själv över hur bra och hur perfekt man är.

Jag vill inte behöva oroa mig för att jag ska se "så kallad" tjock ut

i det där linnet, eller om jag verkligen kan visa mina bleka

otränade ben i en kjol.

Jag vill kunna stå framför en spegel utan någon som helst ångest

som drar och sliter i mitt hjärta, jag vill kunna stå och se på mig själv

utan att brista ut i gråt och undra varför inte jag kan vara perfekt,

precis som alla andra.

Det går upp och det går ner, inte bara från olika dagar eller veckor.

Utan ibland skiljer det bara någon timma mellan att se på sig själv

med ångest som sakta men säkert äter upp allt som har med

självförtroende och självkänsla att göra. Och att se på sig själv med

ett litet, litet, litet leende i mungipan och med glimten ögat

och faktiskt känna att man är bra, att man duger.

All denna hysteri kring bantingsmetoder som innebär allt från att

undvika kolhydrater till att äta ett och annat piller till varje måltid,

gör mig utmattad och arg. För drygt en vecka sen kom jag och

några tjejkompisar in på det evigt återkommande ämnet - vikt,

det ämnet som aldrig tycks gå ur tiden.  Alla drabbade av samma

olycksamma förbannelse med minst fem kilo att gå ner.

Man säger till varandra hur tjock man själv är, men när någon

säger detsamma så blir orden genast allvarliga och man blir nästan

utskälld för sina självkritiska åsikter. Dubbelmoral har jag för mig att

det kallas. Man står framför spegeln med ångest, man lägger upp bilder

och skriver hur tjock man är. Nästan alltid får man samma respons att

"Det är du inte alls det!" eller "Jag hade gjort vad som helst för att få din kropp!"

Ingenting hjälper, vi har blivit allt för hjärntvättade av hysterin kring

att vara sund och smal, att gå på olika dieter har blivit en vardag

och ingen höjer längre på ögonbrynet. Ingen säger längre ifrån att

nu får det vara nog, och om någon gör det, vem lyssnar?

Det gör ont i mig, allra längst inne gör det ont. Att alla blivit så besatta,

att man blir så blind och att det redan har gått för långt. En av mina

bekanta som drabbats av hysterin la häromdagen upp en bild,

en typisk före- och efterbild. Hon undrade om det var värt att sluta banta

och bli "mullig" igen. På dessa två bilder ser man samma vackra flicka,

på ena bilden är hon helt normalviktig med en röd text där ordet tjock

står i stora bokstäver. På andra bilden är hon på gränsen för

sjukligt smal, med samma röda färg på texten som läser "mindre tjock".

Hysterin och besattheten har skapat djupa sår, inte bara fysiska

utan framförallt psykiska. Man granskar den första bilden, och texten

nästan sticker i ögonen, tjock - vad ska det betyda?

Inte konstigt att hysterin sprider sig så som den gör.

Med vänner som pratar om hur tjocka dom är och hur man ska gå ner

i vikt på snabbast sätt och när man jämför sig själva. Det är hela tiden

jämförelse mellan varandra, man jämför sig med sina vänner och med

modellerna från catwalken. Om hon anser sig själv vara tjock, vad tycker

hon då om mig, som antagligen väger +5 kg i jämförelse med den där bilden.

Och när då jag kläcker ur mig den typiska kommentaren om hur tjock jag

känner mig, hur kommer det sig då att hon prompt måste argumentera

för hur fel jag har?

Jag minns redan i fyran, hur de stod och tog på det så kallade fettet

som egentligen inte var mer än elastisk hud. De tittade på sig själva i

spegeln, och de jämförde. Nu när jag tänker närmare på det är det ingen överraskning att man fick dåligt självförtroende när man höll på att byta om inför en så omedveten grupp av hjärntvättade flickor.

Man stirrar sig blind. Unga flickor stirrar sig blinda framför spegeln,

de stirrar sig blinda i takt med att hysterin växer och de stirrar sig blinda

när de bläddrar genom veckotidningar. Det räcker inte längre med att

träna lite då och då och tänka på att inte överkonsumera onyttigheter.

Nu är det självsvält och hårdträning som ligger i fokus.

Det har gått så långt att en modell dog på catwalken, och inte förrän då

kom de riktiga reaktionerna emot för smala modeller. Modeller med ett

BMI under 18 blev bojkottade, 30% av modellerna fick inte vara med. 

Drömstorleken för modeller och för de i rampljuset är den omtalade

size zero, vilket motsvarar storlek 32 och om jag skulle gissa finns det ingen

i det här rummet som kan klämma sig i en sån storlek.

Vi måste göra något åt det här stora problemet, för visst är det ett problem.

Ingen ska behöva må dåligt över sin vikt och ingen ska behöva känna sig

tvingad till att gå ner för att få samma orimliga midjemått som de på catwalken.

Vi måste agera, hela världen måste agera. Media måste agera

och de vuxna måste agera, vi måste minska på alla sjuka ideal

som ingen frisk människa kan nå upp till. Är det rätt att hälften av

alla tjejer på gymnasiet är missnöjda med sin kropp? Är det rätt att i

USA är 80% av 10-åringarna rädda för att bli feta? Är det rätt att 50%

av alla tjejer mellan 12 och 17 år vill gå ner i vikt på grund av tidningarna?

Det är inte rätt att en modell i genomsnitt väger 23% mindre och

har nästan hälften så mycket kroppsfett som en frisk kvinna ska ha,

det är inte rätt att det är detta som vi beundrar och vill bli till.

Av alla psykiska sjukdomar är det ätstörningar som har högst dödlighet

och vi kan verkligen inte fortsätta såhär. Vi måste få fram de normalviktiga

kvinnorna i veckotidningarna och vi måste få fram dem på catwalken.

Modeindustrin måste agera och slå hårt på att endast använda friska

kvinnor på visningarna. Vi måste sluta upp med denna neurotiska besatthet

av att badsäsongen är på väg och att man måste gå ner minst 5 kg.

Det funkar inte med att dagens ungdomar anser att normalvikt räknas som fet.

Vi måste försöka sluta upp med barnsligheterna och inse allvaret

i situationen. Vi måste få unga tjejer att se sig själv i spegeln med

leendet i mungipan och stoltsera över att man är frisk och normalviktig!

Vi måste få dem att känna sig bra, att lära sig uppskatta sig själva

och att känna att man faktiskt duger som man är.

För vet ni vad? Jag duger precis som jag är.