texter som får en egen blogg

när ditt hjärta brister.

hela ditt hjärta,

stänga ute all smärta.

bara för att du är du.

livet är alltför komplicerat.

tunga andetag i mörker.

vart är ljuset? följ mig dit.

kärlek och känslor.

krossade hjärtan,

och krossade speglar.

rinnande blod,

rinnande tårar.

minnen från förr.

då tiden flög förbi.

här sitter vi nu,

och inser att allt,

som vi sa, var nutid.

I ett nittiogradigt hörn sitter vi,

Medan kylar tär på oss.

Sluta inte hålla om mig,

För då fryser jag ihjäl.

På ett blankt papper.

Bildar nya världar,

Som vi aldrig kommer åt.

En tanke blott,

Ett minne kort.

Ett brustet hjärta,

Fyllt av sorg.

En polaroid-bild,

Som inte kan framkallas.

Ett ljus som aldrig når fram,

På ett svart och blankt fotopapper.

En trasig själ.

Åh, vart tog du vägen?

Mitt lilla inre barn.

Vart är skratten som en gång fanns?

Vart är leendena som du en gång log?

Vart är vår lycka?

Sliten i stycken, trasig och förstörd.

Du stoppar fingrarna ner i halsen,

För att få upp all ångest.

Men det kommer aldrig att gå, min lilla sockertopp.

Den kommer tillbaka, gång på gång.

Och det kan du inte göra något åt.

Du är förvirrad och förtvivlad.

Nallen miste sitt öga en gång,

Men du sydde på en knapp.

För nallen, han lider inte.

Du har mist förståndet,

Men det är snart tillbaka.

Det du gör är fel, sockertopp.

När kommer du att se det?

Börja inse, snart är det för sent.

Älskling, det är inte så lätt som det ser ut.

Att leva livet som om dagen vore den sista.

Och jag minns inte längre tonerna,

Som strömmade ur radion.

Jag minns inte stunderna vi hade,

Jag kan bara se fotografierna,

Men det ger mig inga minnen.

Skrik så högt du kan.

Släpp ut din frustration.

Gör allt som är möjligt,

Bara för att vi lever i stunden.

Glöm morgondagen,

Och bry dig bara om vad som finns här och nu.

För det är allt vi kan göra.

När kylan tär på oss,

Och när värmen gör oss överhettade.

Under pressure.

Älskling, jag får kalla kårar.

När samma toner svävar i luften.

Och när samma ackord tas av gitarren.

Och när jag hör rösten som är så välkänd.

Som i september,

Då jag frös till is när orden nådde mina öron.

För att låten handlade om mig och mitt liv.

Jag skruvar upp volymen på max,

Och drunknar i musiken.

Welcome to my life.

Andas. Utom räckhåll,

Krälar svarta spegelbilder fram.

Brinn. Ödelägg skogen,

Så att de inte har någonstans att fly.

Saknad som tär,

Tomhet som är,

Mer än ett hål.

Svårt att ropa på den hjälp som jag behöver.

En stjärna är ingenting,

Om inte du är bredvid.

Och lycka existerar inte,

Om jag är ensam.

Dina fingrar dansar,

Likt älvor i gryningen,

Så lätt och så vackert,

Det finaste jag någonsin hört.

Tonerna som når,

Mina ömtåliga trumhinnor,

Tar mig från verkligheten,

Och in i din värld.

Något av det vackraste jag sett,

Är när dina fingrar rör sig,

Över gitarrens hals,

Och det varar för evigt.

Nu kommer ångest och panik,

Dansande tillsammans.

Steg för steg, runt runt runt.

Applåder och tior från juryn.

Men jag orkar inte med den dansen,

För många gånger har jag bevakat den.

Och jag börjar ge vika, jag låter den ta över mig.

Vi går på samma väg,

Och jag håller i din hand.

Tillsammans lämnar vi,

Detta jävla land.

Och jag torkar dina tårar,

När livet är för svårt.

Och jag håller dig i famnen,

Riktigt, riktigt hårt.

Det är vi mot världen,

Jag släpper aldrig din hand.

Evigt vänskapsband.

Folk kan glo så mycket de vill,

Men det är du och jag,

Igår, imorgon och idag.

När känslan börjar avta

Och tankarna försvinner

Huvudet som dunkar

Och tårarna som rinner

När allt det som en gång fanns

Är borta på en knapp sekund

När ljuset börjar slockna

Och du inte kan sova en blund

När lungorna är svaga

Och hjärtat inte slår något mer

När du kan stå och stirra

Men inget du ser

När guldkanten slits ut

När känslorna tar slut

Älskling,

Vi kommer att klara oss

Jag håller din hand

Om det behövs

Och när du faller

Så fångar jag dig med mina armar

För jag tänker inte låta dig

Krossas mot marken till tusen bitar

Gråt ut mot min axel

Bry dig inte om att yttra några ord

Det spelar inte så stor roll

Just nu

Vi ska ta oss igenom det här

Tillsammans är vi starka

Jag släpper inte taget

I första hand

I know someday we'll make it through

Ibland så vill man bara skrika

Men det går inte

Det finns inget

Som kommer ut

Och när man andas

Så är det tunga andetag

Giftig rök och aska

In till mina lungor

Och ensamheten är

Ingen trevlig reskamrat

Men jag har levt med den

I flera år

Orden fastnar

I min hals

Och jag kan inte

Säga något alls

Och när världen

Vänder ryggen till

Och ingen kan längre

Hålla i min hand

Då klarar jag mig

Jag överlever

För jag är van

Vid ensamhetens stryptag

Ständigt blir jag kvävd

Och hjärtat slutar slå

Du letar efter rakblad

Och skärsår på min arm

Men jag säger till dig

"det hjälper inget till"

Som en berg-o-dalbana

Stiger mitt humör

Upp

Och sedan ner

Håll min hand

Får jag gråta

Mot din axel?

Nähä, okej

Det svartnar för mina ögon

Och askan förgiftar mina lungor

Ett sönderslaget hjärta

Infektion

Och poesi är inte mer

Än bläck på papper

Men oh, vad bra

För det hjälper

Förlåt

Men du är bara

En i mängden

En leksak

Lekkamrat

Underhåll mig

Känslor funkar inte

Ge mig din närhet

Och gå sedan

Nästa!

Vintertid

Och kylan tär

Drar oss sakta

Långt isär

Du släppte min hand

pastellfärgad himmel

och min hand i din

kom, så springer vi

och livet är

som rymden

ett oändligt

jävla

mörker

Orkar du se

Din spegelbild

En flicka som är

Vacker och vild

Orkar du ens

Tänka på

Vad det är

Som får ditt hjärta att slå

Orkar du titta

På oborstat hår

På otränad mage

Och tjocka lår

Utan att ens

Fälla en tår

Och ignorera

Varenda sår

Utan att ens

Falla ihop

Utan att yttra

Ett endaste rop

Jag orkar inte

det gör ont

så jävla ont

explodera

mitt huvud

sprängs

explodera

ärren bränner

svider

explodera

hjärtat slår

i otakt

explodera

kväljningar

i halsen

explodera

tårar strömmar

bränner de med

explodera

jag blöder

inombords

explodera

jag vill dö

jag vill leva

explodera

Jag blir arg, frustrerad och förbannad, riktigt jäkla förbannad

på denna värld, på vår värld. Jag blir arg på mig själv,

jag blir frustrerad över min spegelbild och jag blir förbannad

på siffrorna som visar sig på vågen där jag står.

Alla dessa skönhetsideal, vi möts och blir slagna med knytnäven

i ansiktet varje dag. Och varje dag ser sig unga flickor, flickor i min

egen ålder, sig i spegeln och drar i skinnet.

De jämför sig med varandra, de jämför sig med size zero

modellerna på catwalken, de jämför sig med ideal som inte

ens är i närheten av normala. De ser Nicole Richie, Lindsay Lohan,

Victoria Beckham, Mischa Barton och till och med Angelina Jolie.  

De ser alla dem som en gång varit eller fortfarande är idoler och förebilder.

För vem lyssnade inte på Spice Girls när man var liten?

Vem såg inte Föräldrafällan minst 2 gånger?

Och vem har inte följt O.C varje vecka i väntan på nya intriger

och nya problem i det perfekta Orange County?

Man bläddrar i veckotidningar och blir ständigt mött av skandaler

och tragiska historier som tydligen formade alla kändisars liv.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta, om man verkligen

ska tycka synd om dem. Många flickor vill vara exakt som dem.

De kopierar stilar från sina förebilder, de granskar dem topp till tå

och avundas deras perfektion.

En perfektion som uppkom ur den fantastiska digitala världen

med retuscheringsprogram som kan få vem som helst att

se någorlunda bra ut.

Det handlar inte längre om att skaffa en likadan frisyr som sin idol,

eller att ha på sig en liknande outfit. Nu handlar det om att pressa

ner sig i samma storlek, att ha samma midjemått och att svälta sig själv

på samma sätt. Eftersträvan av perfektion.

Jag blir besviken på mig själv, tio fingrar upp till han där som

egentligen inte existerar, på att jag blir riktigt besviken.

Jag blir besviken på att jag själv står och granskar mig från topp

till tå i spegeln, det gör ont att jag är fångad av samma förbannelse.

Jag önskar att det var så lätt att bara kunna se på sig själv

i spegeln med stolthet i ögonen och beundra sig själv,

berömma sig själv över hur bra och hur perfekt man är.

Jag vill inte behöva oroa mig för att jag ska se "så kallad" tjock ut

i det där linnet, eller om jag verkligen kan visa mina bleka

otränade ben i en kjol.

Jag vill kunna stå framför en spegel utan någon som helst ångest

som drar och sliter i mitt hjärta, jag vill kunna stå och se på mig själv

utan att brista ut i gråt och undra varför inte jag kan vara perfekt,

precis som alla andra.

Det går upp och det går ner, inte bara från olika dagar eller veckor.

Utan ibland skiljer det bara någon timma mellan att se på sig själv

med ångest som sakta men säkert äter upp allt som har med

självförtroende och självkänsla att göra. Och att se på sig själv med

ett litet, litet, litet leende i mungipan och med glimten ögat

och faktiskt känna att man är bra, att man duger.

All denna hysteri kring bantingsmetoder som innebär allt från att

undvika kolhydrater till att äta ett och annat piller till varje måltid,

gör mig utmattad och arg. För drygt en vecka sen kom jag och

några tjejkompisar in på det evigt återkommande ämnet - vikt,

det ämnet som aldrig tycks gå ur tiden.  Alla drabbade av samma

olycksamma förbannelse med minst fem kilo att gå ner.

Man säger till varandra hur tjock man själv är, men när någon

säger detsamma så blir orden genast allvarliga och man blir nästan

utskälld för sina självkritiska åsikter. Dubbelmoral har jag för mig att

det kallas. Man står framför spegeln med ångest, man lägger upp bilder

och skriver hur tjock man är. Nästan alltid får man samma respons att

"Det är du inte alls det!" eller "Jag hade gjort vad som helst för att få din kropp!"

Ingenting hjälper, vi har blivit allt för hjärntvättade av hysterin kring

att vara sund och smal, att gå på olika dieter har blivit en vardag

och ingen höjer längre på ögonbrynet. Ingen säger längre ifrån att

nu får det vara nog, och om någon gör det, vem lyssnar?

Det gör ont i mig, allra längst inne gör det ont. Att alla blivit så besatta,

att man blir så blind och att det redan har gått för långt. En av mina

bekanta som drabbats av hysterin la häromdagen upp en bild,

en typisk före- och efterbild. Hon undrade om det var värt att sluta banta

och bli "mullig" igen. På dessa två bilder ser man samma vackra flicka,

på ena bilden är hon helt normalviktig med en röd text där ordet tjock

står i stora bokstäver. På andra bilden är hon på gränsen för

sjukligt smal, med samma röda färg på texten som läser "mindre tjock".

Hysterin och besattheten har skapat djupa sår, inte bara fysiska

utan framförallt psykiska. Man granskar den första bilden, och texten

nästan sticker i ögonen, tjock - vad ska det betyda?

Inte konstigt att hysterin sprider sig så som den gör.

Med vänner som pratar om hur tjocka dom är och hur man ska gå ner

i vikt på snabbast sätt och när man jämför sig själva. Det är hela tiden

jämförelse mellan varandra, man jämför sig med sina vänner och med

modellerna från catwalken. Om hon anser sig själv vara tjock, vad tycker

hon då om mig, som antagligen väger +5 kg i jämförelse med den där bilden.

Och när då jag kläcker ur mig den typiska kommentaren om hur tjock jag

känner mig, hur kommer det sig då att hon prompt måste argumentera

för hur fel jag har?

Jag minns redan i fyran, hur de stod och tog på det så kallade fettet

som egentligen inte var mer än elastisk hud. De tittade på sig själva i

spegeln, och de jämförde. Nu när jag tänker närmare på det är det ingen överraskning att man fick dåligt självförtroende när man höll på att byta om inför en så omedveten grupp av hjärntvättade flickor.

Man stirrar sig blind. Unga flickor stirrar sig blinda framför spegeln,

de stirrar sig blinda i takt med att hysterin växer och de stirrar sig blinda

när de bläddrar genom veckotidningar. Det räcker inte längre med att

träna lite då och då och tänka på att inte överkonsumera onyttigheter.

Nu är det självsvält och hårdträning som ligger i fokus.

Det har gått så långt att en modell dog på catwalken, och inte förrän då

kom de riktiga reaktionerna emot för smala modeller. Modeller med ett

BMI under 18 blev bojkottade, 30% av modellerna fick inte vara med. 

Drömstorleken för modeller och för de i rampljuset är den omtalade

size zero, vilket motsvarar storlek 32 och om jag skulle gissa finns det ingen

i det här rummet som kan klämma sig i en sån storlek.

Vi måste göra något åt det här stora problemet, för visst är det ett problem.

Ingen ska behöva må dåligt över sin vikt och ingen ska behöva känna sig

tvingad till att gå ner för att få samma orimliga midjemått som de på catwalken.

Vi måste agera, hela världen måste agera. Media måste agera

och de vuxna måste agera, vi måste minska på alla sjuka ideal

som ingen frisk människa kan nå upp till. Är det rätt att hälften av

alla tjejer på gymnasiet är missnöjda med sin kropp? Är det rätt att i

USA är 80% av 10-åringarna rädda för att bli feta? Är det rätt att 50%

av alla tjejer mellan 12 och 17 år vill gå ner i vikt på grund av tidningarna?

Det är inte rätt att en modell i genomsnitt väger 23% mindre och

har nästan hälften så mycket kroppsfett som en frisk kvinna ska ha,

det är inte rätt att det är detta som vi beundrar och vill bli till.

Av alla psykiska sjukdomar är det ätstörningar som har högst dödlighet

och vi kan verkligen inte fortsätta såhär. Vi måste få fram de normalviktiga

kvinnorna i veckotidningarna och vi måste få fram dem på catwalken.

Modeindustrin måste agera och slå hårt på att endast använda friska

kvinnor på visningarna. Vi måste sluta upp med denna neurotiska besatthet

av att badsäsongen är på väg och att man måste gå ner minst 5 kg.

Det funkar inte med att dagens ungdomar anser att normalvikt räknas som fet.

Vi måste försöka sluta upp med barnsligheterna och inse allvaret

i situationen. Vi måste få unga tjejer att se sig själv i spegeln med

leendet i mungipan och stoltsera över att man är frisk och normalviktig!

Vi måste få dem att känna sig bra, att lära sig uppskatta sig själva

och att känna att man faktiskt duger som man är.

För vet ni vad? Jag duger precis som jag är.

och skapar en tillhörande blogg

där jag kanske lägger ut vissa texter

som tar alldeles för stor plats i bloggen

jag vet inte