poesi eller vad man nu ska kalla det.
det var längesedan jag skrev.
jag vill vara klister,
när ditt hjärta brister.
hela ditt hjärta,
stänga ute all smärta.
bara för att du är du.
livet är alltför komplicerat.
tunga andetag i mörker.
vart är ljuset? följ mig dit.
kärlek och känslor.
krossade hjärtan,
och krossade speglar.
rinnande blod,
rinnande tårar.
minnen från förr.
då tiden flög förbi.
här sitter vi nu,
och inser att allt,
som vi sa, var nutid.
I ett nittiogradigt hörn sitter vi,
Medan kylar tär på oss.
Sluta inte hålla om mig,
För då fryser jag ihjäl.
Ord av bläck,
På ett blankt papper.
Bildar nya världar,
Som vi aldrig kommer åt.
En tanke blott,
Ett minne kort.
Ett brustet hjärta,
Fyllt av sorg.
En polaroid-bild,
Som inte kan framkallas.
Ett ljus som aldrig når fram,
På ett svart och blankt fotopapper.
En trasig själ.
Åh, vart tog du vägen?
Mitt lilla inre barn.
Vart är skratten som en gång fanns?
Vart är leendena som du en gång log?
Vart är vår lycka?
Sliten i stycken, trasig och förstörd.
Du stoppar fingrarna ner i halsen,
För att få upp all ångest.
Men det kommer aldrig att gå, min lilla sockertopp.
Den kommer tillbaka, gång på gång.
Och det kan du inte göra något åt.
Du är förvirrad och förtvivlad.
Nallen miste sitt öga en gång,
Men du sydde på en knapp.
För nallen, han lider inte.
Du har mist förståndet,
Men det är snart tillbaka.
Det du gör är fel, sockertopp.
När kommer du att se det?
Börja inse, snart är det för sent.
Älskling, det är inte så lätt som det ser ut.
Att leva livet som om dagen vore den sista.
Och jag minns inte längre tonerna,
Som strömmade ur radion.
Jag minns inte stunderna vi hade,
Jag kan bara se fotografierna,
Men det ger mig inga minnen.
Skrik så högt du kan.
Släpp ut din frustration.
Gör allt som är möjligt,
Bara för att vi lever i stunden.
Glöm morgondagen,
Och bry dig bara om vad som finns här och nu.
För det är allt vi kan göra.
När kylan tär på oss,
Och när värmen gör oss överhettade.
Under pressure.
Älskling, jag får kalla kårar.
När samma toner svävar i luften.
Och när samma ackord tas av gitarren.
Och när jag hör rösten som är så välkänd.
Som i september,
Då jag frös till is när orden nådde mina öron.
För att låten handlade om mig och mitt liv.
Jag skruvar upp volymen på max,
Och drunknar i musiken.
Welcome to my life.
Andas. Utom räckhåll,
Krälar svarta spegelbilder fram.
Brinn. Ödelägg skogen,
Så att de inte har någonstans att fly.
Saknad som tär,
Tomhet som är,
Mer än ett hål.
Svårt att ropa på den hjälp som jag behöver.
En stjärna är ingenting,
Om inte du är bredvid.
Och lycka existerar inte,
Om jag är ensam.
Dina fingrar dansar,
Likt älvor i gryningen,
Så lätt och så vackert,
Det finaste jag någonsin hört.
Tonerna som når,
Mina ömtåliga trumhinnor,
Tar mig från verkligheten,
Och in i din värld.
Något av det vackraste jag sett,
Är när dina fingrar rör sig,
Över gitarrens hals,
Och det varar för evigt.
Nu kommer ångest och panik,
Dansande tillsammans.
Steg för steg, runt runt runt.
Applåder och tior från juryn.
Men jag orkar inte med den dansen,
För många gånger har jag bevakat den.
Och jag börjar ge vika, jag låter den ta över mig.
Jag låter mina handlingar styras. Steg för steg.Vi går på samma väg,
Och jag håller i din hand.
Tillsammans lämnar vi,
Detta jävla land.
Och jag torkar dina tårar,
När livet är för svårt.
Och jag håller dig i famnen,
Riktigt, riktigt hårt.
Det är vi mot världen,
Jag släpper aldrig din hand.
Evigt vänskapsband.
Folk kan glo så mycket de vill,
Men det är du och jag,
Igår, imorgon och idag.
När känslan börjar avta
Och tankarna försvinner
Huvudet som dunkar
Och tårarna som rinner
När allt det som en gång fanns
Är borta på en knapp sekund
När ljuset börjar slockna
Och du inte kan sova en blund
När lungorna är svaga
Och hjärtat inte slår något mer
När du kan stå och stirra
Men inget du ser
När guldkanten slits ut
När känslorna tar slut
Älskling,
Vi kommer att klara oss
Jag håller din hand
Om det behövs
Och när du faller
Så fångar jag dig med mina armar
För jag tänker inte låta dig
Krossas mot marken till tusen bitar
Gråt ut mot min axel
Bry dig inte om att yttra några ord
Det spelar inte så stor roll
Just nu
Vi ska ta oss igenom det här
Tillsammans är vi starka
Jag släpper inte taget
I första hand
I know someday we'll make it through
Ibland så vill man bara skrika
Men det går inte
Det finns inget
Som kommer ut
Och när man andas
Så är det tunga andetag
Giftig rök och aska
In till mina lungor
Och ensamheten är
Ingen trevlig reskamrat
Men jag har levt med den
I flera år
Orden fastnar
I min hals
Och jag kan inte
Säga något alls
Och när världen
Vänder ryggen till
Och ingen kan längre
Hålla i min hand
Då klarar jag mig
Jag överlever
För jag är van
Vid ensamhetens stryptag
Ständigt blir jag kvävd
Och hjärtat slutar slå
Du letar efter rakblad
Och skärsår på min arm
Men jag säger till dig
"det hjälper inget till"
Som en berg-o-dalbana
Stiger mitt humör
Upp
Och sedan ner
Håll min hand
Får jag gråta
Mot din axel?
Nähä, okej
Det svartnar för mina ögon
Och askan förgiftar mina lungor
Ett sönderslaget hjärta
Infektion
Och poesi är inte mer
Än bläck på papper
Men oh, vad bra
För det hjälper
Förlåt
Men du är bara
En i mängden
En leksak
Lekkamrat
Underhåll mig
Känslor funkar inte
Ge mig din närhet
Och gå sedan
Nästa!
Vintertid
Och kylan tär
Drar oss sakta
Långt isär
Du släppte min hand
pastellfärgad himmel
och min hand i din
kom, så springer vi
och livet är
som rymden
ett oändligt
jävla
mörker
Orkar du se
Din spegelbild
En flicka som är
Vacker och vild
Orkar du ens
Tänka på
Vad det är
Som får ditt hjärta att slå
Orkar du titta
På oborstat hår
På otränad mage
Och tjocka lår
Utan att ens
Fälla en tår
Och ignorera
Varenda sår
Utan att ens
Falla ihop
Utan att yttra
Ett endaste rop
Jag orkar inte
det gör ont
så jävla ont
explodera
mitt huvud
sprängs
explodera
ärren bränner
svider
explodera
hjärtat slår
i otakt
explodera
kväljningar
i halsen
explodera
tårar strömmar
bränner de med
explodera
jag blöder
inombords
explodera
jag vill dö
jag vill leva
explodera
jag känner igen det där, har ett block liggande någonstans. massa dikter jag skrev för nåt år sen. ungefär samma innehåll.
