den här stan gör mig galen ikväll
som om jag inte borde existera, som om det inte betyder.
det känns som vanligt. folk glömmer bort att man finns.
det är alltid någon som är viktigare än vad jag är, det finns alltid någon som betyder mer. jag står alltid ensam kvar. kanske är det för att jag inte känner mig hemma här. i göteborg. i sverige. jag vet inte. kanske är det för att jag alltid har blivit bortputtad från rampljuset, det brukar vara så när man är yngst. allt känns tungt. ohanterbart. omöjligt. obeskrivligt.
kan man kalla ett land för hem, om man bara har varit där en gång? jag kände mig hemma redan innan planet hade landat på flygplatsen. jag kände mig hemma när jag såg den röda solen gå ner. det var så vackert. finns inget här att jämföra med. jag vet inte om det är landet som får mig att känna mig så här, eller om det är människorna. men jag kan säga att det gör ont när ni pratar mer med människor som har sårat mig, än med mig. jag är nog mest besviken, på hur man kan glömma bort någon så fort.
gumman :(<3 du är bäst och jag vill att du ska må bra!
det är lätt att drömma sig bort till nån plats, som vid en punkt i sitt liv var en ögonöppnare. kanske är det så att du borde utforska det där stället? se om det är värt att bo/leva där, ta ett utbytesår eller gå en enstaka kurs. men jag lovar dig att lögner och svek finns överallt. det gäller bara att hitta de där guldkornsmänniskorna som är riktiga vänner. alla mina sådana vänner bor alldeles för långt borta. de har samma breda syn på livet som jag har, de är alla beresta och är öppna för väldigt mycket. problemet med många ungdomar i sverige är just att de inte fått se den riktiga världen (förutom solsemester på rhodos dårå, hehe). jag personligen tror att man växer otroligt mycket om man vågar chansa och resa bort på ett äventyr over seas.. hmm, slösa inte din viktiga energi på människor som sviker.
