jag antar att det är dags att byta status på alla sidor man är medlem på. nu när man är singel. när man är ensam. när man har blivit dumpad och sårad. och allt känns så himla overkligt. som om det inte har gått in i huvudet än att det faktiskt är så. det kom helt out of nowhere. som en smäll på käften.

det känns som om allting som hänt de senaste månaderna bara varit inbillning. det har inte varit verkligt. för plötsligt spelar det inte längre någon roll vad man gör. för allt är redan krossat, som en spegel med sju års olycka som konsekvens. en knytnäve i magen och en kniv i ryggen. så mycket svek och så mycket som inte kommer läka på ett bra tag. fem månader och åtta dagar är ändå en ganska lång tid. nästan ett halvt år, det var det strecket som jag hoppades att vi skulle passera. du och jag. men det verkar inte som om det någonsin kommer att hända. jag kan inte göra mycket annat än att gråta.

jag vet att du är ledsen
jag är ledsen med
för allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va

och håkan hellström verkar vara det enda som fungerar. som vid alla tillfällen. när man är glad och dansar till kom igen lena, eller när man är ledsen och helt förstörd med gårdakvarnar och skit. det är som göteborgs postens recensent daniel claeson skrev "de talar ditt språk, de sjunger om och till dig". om ändå allt blev så vackert. ska jag vara ärlig har jag ingen aning om vad jag ska skriva. känner mig nollställd. överrumplad. chockad.

jag har aldrig upplevt någon kärlek som denna. den som vi hade. hade. för den finns inte längre. du krossade allt som hade med den att göra när du valde att komma ner hit och förstöra både min dag och mycket annat. fyfan vad jag är ledsen. och det du brukade säga om att det enda du vill är att jag ska må bra, det verkar inte vara något annat än ord. allt känns så genomskinligt. allt som du någonsin har sagt känns som bortblåst. jag vet inte vad jag ska ta mig till. mitt hjärta var i dina händer men du tappade det någonstans på vägen.

andra gången jag var kär på riktigt. andra gången då jag faktiskt älskade någon. jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskade dig. jag trodde att vi hade något. att det kunde hålla längre än vad något annat har gjort och att jag skulle bli lycklig tillsammans med dig. du och jag. det var vi. var. jag kunde prata om vad som helst med dig, timmarna flög förbi den första månaden innan vi äntligen träffades. jag väntade på att du skulle logga in. inget annat spelade någon roll, ingen annan spelade någon roll. och timmarna kändes som minuter. och plötsligt började fåglarna kvittra utanför och solen höll på att gå upp från en tidigare nattsvart himmel. tusentals fjärilar flög runt i magen.

och jag var så nervös första gången. när du kom med tåget. och jag stod och väntade och letade efter en röd kalufs i folkmassorna som strömmade ut. och det pirrade till när jag fick syn på dig. och jag var så nervös, och visste inte vad jag skulle säga eller göra. men det kändes naturligt med dig. det har alltid känts naturligt med dig. och vi la oss i sängen och kollade på film. första kyssen. de dagarna var de bästa på länge. du stannade till och med längre. vi gick på bio. spenderade tid tillsammans och jag saknade dig redan innan du klev på tåget.

you're my something
you are my everything
you're the one that makes me feel alive

du skrev brev som fick mig att börja gråta av glädje. och jag skrev brev som fick mig att gråta innan de ens var klara. kladdiga, handskrivna och minst fem sidor långa. med utdrag från låttexter. såna som jag kunde känna igen mig i. texter som tillhörde dig och mig. jag gjorde en skiva speciellt till dig. valde ut låtarna med omsorg. läste igenom varenda rad. och ändå fick alla låtar inte plats på skivan. hade tänkt överraska dig med en till, men det blir väl inte av. jag hade så mycket planer för oss. så många mer överraskningar som skulle komma i framtiden.

många gånger sa du att du inte visste vad du hade gjort för att förtjäna mig. att jag kunde vara med någon annan, någon bättre. och gång på gång svarade jag att det var tvärtom och att jag bara ville vara med dig för du var den bästa för mig. men nu vet jag inte längre. jag vet inte vad jag ska göra. det kändes som om pusselbitarna började falla på plats. allt var så rätt och allt stämde så bra. du och jag blev vi. och jag flög runt på rosa moln och hjärtat dunkade alltid lite fortare när det vibrerade i fickan och sms:et var från dig. jag trodde att jag var bra nog, att jag gjorde allt för dig. stöttade dig när du behövde det och lyssnade. när jag sa jag älskar dig för första gången till dig kändes det äntligen rätt.

jag saknar det vi hade. det som var i början. när allt var bra. när man var nykär och pirrig. när allting bara var nerförsbacke. en dans på rosor. jag var din och du var min. sen kom uppförsbackarna. lådan med lyckopiller står i bokhyllan, och jag vet inte vad jag ska göra med den. bränna upp varje liten lapp, gömma undan den i gaderoben eller slänga den i soporna. liksom mitt hjärta blev. rensa mobilen på alla sms jag fått från dig blir väl av när jag känner mig redo. och alla sms. alla bilder på min dator. men ändå, hur ofta håller ett förhållande hela livet? förväntade vi oss verkligen att leva lyckliga i alla våra dagar och skaffa villa, volvo och vovve?

vi är inte såna som i slutet får varann

du säger att du vill försöka igen.
men jag vet inte om jag kan. inte när du sårat mig så.

livet går vidare. tror jag.