slutet har just börjat mellan dig och mig

ska det verkligen göra så här ont? ska det kännas så här? jag trodde att jag var redo, man tror alltid så jävla mycket och ingenting stämmer alls. jag trodde att allt hade fallit sönder och sopats under mattan. men jag antar att det inte räcker att sopa bort det, man måste väl dammsuga upp det och slänga på en soptipp långt härifrån. jag tror att det är slut, på riktigt. från ditt håll också. jag tror att du har gett upp, det verkar så. och det gör ont. mer ont än vad jag hade väntat mig. jag känner mig ensam, tom, bortglömd. det är inte lika mycket frihet som man trodde låg och väntade. jag känner mig som ingenting. det är pusselbitar som saknas, pusselbitar som fanns där innan. varför känns det så jobbigt trots att man redan visste att det antagligen var slut? varför gör det så ont trots att man har förlorat de pirriga känslorna för längesen? kärlek gör alltid så jävla ont. jag hatar att jag älskar dig.

är det nu jag ska ta bort ditt foto från spegeln? är det nu jag ska slänga in gosedjuren i gaderoben? är det nu jag ska kasta tavlan i golvet? är det nu jag ska riva sönder och bränna upp dina brev? är det nu jag ska flytta dig till en annan kategori på msn? för det känns så, det verkar så. om du har gett upp så gör jag det med.