jag hatar att paniken, ångesten och oron alltid vinner.
krossar mig mellan tummen och pekfingret.
aldrig är jag stark nog för någonting.

i fredags blev jag trasig, lite mer än vad jag var innan. medan trummor och cybaler slog takter i mina tinningar, så kände jag hur den där bollen av oro, likt en magnet, drog till sig både ångest och panik.

peter bad mig att stanna i alla fall fem minuter, och se om min migrän blev något bättre när jag mediterade, jag tvekade, men gjorde som jag blev tillsagd. det fungerade inte speciellt bra, och jag visste det redan innan jag slog mig ner på stolen. så fort jag slöt ögonen kände jag hur allting exploderade. det började flimmra framför ögonen, jag kunde inte stänga dem, jag kunde inte hålla dem öppna, mina ögonlock bestämde över mig, jag kände hur tårarna började pressa sig fram ur tårkanalerna och jag vet inte om det berodde främst på migränen eller på ångesten, men fram skulle de i alla fall. jag kände hur ljuset ville spela spratt med min hjärna och hur ljudet minst sagt dunkade och slog högre och högre. fem minuter hände aldrig. efter bara några sekunder flydde jag ut ur salen med stora steg, beredd på att ta mig därifrån så fort som möjligt.

jag hatar att paniken, ångesten och oron alltid vinner.