det tar aldrig slut. det kommer aldrig att ta slut. ångesten kommer att äta upp mig tills det inte finns något kvar. jag vet inte hur många gånger själva attackerna har spelat spratt med mig, men jag vet att ångesten ligger och gror och har gjort det i några år nu. det är så jävla jobbigt och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till. ibland lägger man sig på golvet och gråter i timmar och hoppas på att någon ska rädda en, förgäves, självklart. tårarna kommer aldrig att sluta rinna, inte av sig själv i alla fall. jag är inte speciellt peppad på idén om att stoppa i sig olika typer av preparat och hoppas på det bästa - jag vet inte ens om det bästa någonsin kommer att finnas.

fyfan vad folk tjänar pengar på andras psykiska ohälsa. det är inte ens säkert att något blir bättre om man väl väljer att stoppa i sig mediciner hit och tabletter dit. jag vet inte om det är värt att testa. mest vill jag väl bli utvärderad, bara veta vad man lider av istället för att gå runt i ovisshet.

jag hatar att ångesten alltid kickar in på söndagar, och förstör lediga dagar. i bästa fall slipper man svullna ögon, men det är mest när man försöker ignorera att man mår dåligt bara för att försöka sluta gråta så att man kan slippa att ha svullna ögon dagen efter. det är inte så att jag kan skolka heller, inte mer, inte när det är nationellt prov imorgon, inte när jag har fått varning. inte när jag har gått snart 4 veckor utan skolk borsett från tre lektioner där migrän har varit inblandat. och problemet är väl just det, de har slutat tro att jag stannar hemma för att jag mår dåligt på insidan - de skyller på migrän. skyller på att jag pressar mig själv. bortser från faktorn att jag sitter inne i badrummet, inne i bastun med en handduk för munnen och gråter ut mina ögon. kanske för att jag försöker dölja det. kanske för att jag försöker övertyga mig själv att jag inte mår riktigt så dåligt som jag gör, att jag försöker övertyga mig själv att jag kan må bättre utan någon hjälp från andra.

allt är bara fel med mig. på insidan och utsidan och alla sidor som man kan tänka sig. om jag hade gjort en helutvärdering och undersökning på sjukhus och psyk så hade väl jag fått en fullskriven journal, ledsjukom och migrän och det ena och det andra. ont här och ont där. jag är trött på att vara så fel. jag vet inte om det är för att jag är feg eller för att jag är stark, som jag inte tagit den enkla vägen ut än. för tro mig, det har funnits i tanken, allt för många gånger. jag är inte speciellt självdestruktiv på den fysiska nivån, snarare den psykiska. klankar ner på mig själv så mycket det går och intalar mig själv att jag är värdelös och tror på det när andra säger detsamma.

och jag orkar inte dryga fittor som försöker förlöjliga en, som skrattar åt en och säger att man bara är en attentionwhore och att man inte alls mår dåligt. och att det är hur lätt som helst att fixa.

fyfan för söndagsångest.